Vandringen upp för berget

tog mig till himlen och molnen

och ensamheten var först markant

efter ett tag var jag omsluten

av en otrolig frid och glädje

som tycktes komma från överallt



Hela min kropp och själ var lätt

så otroligt lätt att jag var viktlös

och syret som strömmade

genom mina lungor

tycktes vara det yttersta av gåvor

som livet kunde medföra



Blodet i mina vener pulserade

som om jag var född på nytt

och ljuset som omslöt mig

var av en sådan intensitet att

jag blundade och vände blicken

inåt in i mig själv



Då förstod jag att det var ett möte

med skapelsen själv och befrielsen

var av en sådan karaktär att jag

fick sätta mig ner och begrunda

att jag är och finns mitt ibland alla

väsentligheter som kan verka slätstrukna . . .




i jämförelse mot denna upplevelse . . .

. . . som fick mig att resa mig upp

och vandra nedåt med nytt hopp

och ett nytt uppvaknande

i sinne själ och kropp

jag mötte kärleken