den sötklibbiga smaken av blodvin
i munnen och krossade flaskan på glovet
droppande såret i handen som höjer ännu en skål
för lidandet i alla dess patetiska former
för ensamhet i väst och svält i öst
så trygg han borde känna sig innanför väggar med egen dörr
att stänga och öppna som han vill
men ändå
oron vet inga gränser
när han tappar taget och fortsätter tappa

livet känns nästan evigt, när får man dö?
Hur ska han orka leva alla dagar
av solkiga drömmar och påtaglig verklighet

livnär sig på bottenskrapet nu
teven är ett falskt sällskap
små frön virvlar runt i ådrorna och
sår små hopp i kroppen, men till huvudet
stiger de inte
bara vinet kan söva honom

Herr Svensson
utåt sett en vanlig man
hederlig karl, kanske har han verkat lite moloken
men o så trevlig och prydlig i kulissen