försagd och tystad in i själen
det vill säga långt in i hennes vara

uppstoppad av förväntningar
balsamerad av tidens konstruktionshjul

hon får inte leva
det är kärnan till allt i hennes själ

odlad in i rollen
av undfallande
står hon splittrad

beständig dragkamp

hon är inget annat än ekot av dominansen
av det andra könet

inget annat

allt är grott vid roten till hennes fängelse
av rollbekastning



Så nu
drar hon sig undan igen

suckar för sista gången
utstår kvävningen
den subtila och brännande förnedringen
av att vara det missförstådda

och nedtryckta
förintade

för vem kan

resa sig mot hela världen
vem kan snurra jorden i motsatt riktning