Ensamhetens Kafé
Uppsats skriven på gymnasiet 11/4 - 1986

Han vaknade varje morgon (halv sju, vill jag minnas att det brukade vara) och gick på sina trötta ben ut i den stora staden.

Hans liv var fyllt av äventyr och det hade nog satt sina spår i honom. Nuförtiden fanns det inga kvar åt honom, för är man 68 år gammal så vill inte de flesta ungdomar låta dig vara med i leken och äventyret.

Ingen vill lyssna på dina minnen för nuförtiden ska man bara tänka framåt. ?Jaha, men hur ska man då veta att man inte gör om samma misstag??, tänker han klurigt.

Han har nu kommit ut till parken där juni solen väckt upp träd och blommor med den lätta smekande värmen som senare ska få oss att utstå den allt mer passionerade glöden på eftermiddagen. Fåglarna i parken gör vad de alltid har gjort, lever och för livet vidare utan sorg för morgondagen.
Varför ska de behöva bekymra sig huruvida rätt lag vinner i allsvenskan när de har fullt sjå med att bygga sina små underverk i flätning, deras bon, och där föda upp nästa generation.

Han ser med ett förnöjt leende på fåglarna när de flyger från de gröna gnistrande träden över den uppvaknande planteringen som sprakar i rött, gult och rosa ner till det kristallklara blåglänsande vattnet i parkens damm, för ett morgondopp förmodligen.

Han lämnar parken och går vidare förbi alla stora varuhus, chica boutiquer och frestande restauranger som alla tycks nå en högre dimension i alla turisters medvetande.

Slutligen är han vid sitt mål, ett enkelt inrett kafé med en medelålders utsliten innehavare som sett och erfarit det mesta i livet.

Han sätter sig vid sin favoritplats och tar fram morgonens nyhetsfyllda blad. Här har han suttit så många gånger, så många år att en räkning på dessa redan är omöjlig att föra.

Klockan slår nio slag där den sitter på glasdisken och njuter av kaffets doft som sipprar upp från bryggarna. Han tar sig en kopp kaffe till innan han senare ska ta sig ett enkelt mål.

Det är nog alltid så, att en del aldrig kan förstå hur någon kan sitta ensam och ändå känna stadens puls i ensligheten på fiket?, tänker han.

Hans favoritplats, ja den är vid ett fönsterbord där han kan se hur vi stressar och sliter där vi stapplar fram i värmen för att hinna som vi tror i vår fåfänga.

Hans kamrater som alltid brukade sitta och småskoja har redan lämnat denna jord och kvar sitter han som ändå var äldst i gänget.

Så han sitter där och låter radion fylla ut tomrummet i hans sinnen som törstar efter ljud. Han sitter där och känner en porlande glädje varje gång han ser ett lyckligt par vandra förbi och likaså delar han den sorg han ser på andras anleten.

Han sitter där och önskar att någon ville våga sig fram och tala med honom få ta del av den visdom han har förvärvat under många år.

Under dagens lopp passerar många olika människor förbi fönstret likt en revy där handlingen alltid är oförutsedd.
När handen stryker över den glatta vaxduken känner han hur någon står bredvid och ser tyst på honom.

-Vem kan det vara??, tänker han tills han möter den tusenåriga blicken och förstår att hans tur kommit att få sälla sig till det glada gänget.

Lika tyst som vanligt sitter han där i kafét, men nu har hans själ lämnat den trötta kroppen och aldrig mer ska ensamheten plåga honom.

// Nikolai