Han stod vid vägen, gisten och knotig
barken tjock, sprucken på många ställen

Grenarna hängde långt ned mot marken
men där de magnifika kronorna skulle funnits
sågs endast några ynkliga gröna blad
bland alla torra kvistar

Livet pulserade långt inne i honom
men på håll så anade man dödens närvaro

De gick förbi honom varje dag pekandes finger
"titta snart ramlar det"
"kan inte någon ta bort det där fula trädet"
och barnen bröt kvistar
och de modigaste rispade barken med sina knivar

Så flyttade det in en kvinna i byn
folk pratade om henne
men hon hörde bara rädslan

En dag gick hon förbi trädet
hörde hans viskningar
och såg hans skönhet

Hon började försiktigt
skära bort hans torra grenar
limmade hans bark
smekte hans själ

Tiden gick och våren kom
trädets sav steg för det fanns inga hinder längre
det gamla var bortskuret
allt sprucket var läkt
och döden var avlägsen

Den skira grönskan fyllde hans krona
han sjöng åter i sin storhet
dansande i vinden
och folket i byn förundrades över hans skönhet