Ensam i skogen är han aldrig ensam. Inte ens i den ödsligaste dalen i det vildaste Sarek. Där lever han. Där sjunger hans ben och armar. Där är han tillhörig.

Lingonen och vitmossan och småbjörkarna och torra riset.

Och vinden

och himlen

små lätta moln.



Sedan går han ner till röda husen och raka gatorna och vackra människorna och är ensam igen.

Men betydligt lättare.