Det hade varit en lång resa från Lima
upp till Cuzco där vi skulle gå Inka
leden upp mot Machu Picchus resning
för att beskåda den sägenomspunna
soluppgången.

Våra tankar färdades långt på historiens
vingslag när vi såg Ollantaytambos ruiner
och alla fattiga människor av Inkabörd
som flockades runt ruinerna för att sälja
sina vävda mössor och ponchos.

I mina tankar började det formas en syn
av solskivans färd uppe på Machu Picchu.

Tawantinsuyo eller som vi säger Inkariket,
som grundare och anfader anses vara
Manco Capac som ansåg sig själv vara son
till guden Inti som i sin tur var son till skapelse-
guden Viracocha. Men Manco ansågs vara
solguden son.

Han kom till Cuscodalen där den sägens-
omspunna guldstången utan svårighet
sjönk ned i marken . . . .

Jag citerar från Wikipedia:
”Manco Capac sa då till sin syster att
"till denna dal har vår fader Solen
sänt oss och här skall vi stanna för
att uppfylla hans vilja". Manco Capac
ställde sig med kroppen täckt av
silverplåtar på bergets topp framför
folket i dalen vilka beundrade honom
där han framträdde i ett lysande sken.

De accepterade att lyda honom och han
beslöt sig för att lära människorna bruka
jorden, anlägga åkrar, bygga, göra åder
och andra redskap för att plöja jorden
och också bygga vägar. Mama Occlo
lärde kvinnorna att spinna, väva och
sy kläder av ull och bomull.”
Slutcitat.

Och här inleds historien om Mancos
återkomst och Mama Occlos ande . . .

Regnet som hade fallit längs Machu Picchus
slutningar hade fört med sig mängder av bråte
så som små träd stenblock och mängder av grus
och lera. Där i all bråte låg det en död man.

- Vad ska vi göra med honom?

Sade en kvinna från byn vid
bergets fot där stamtillhörighet
och fattigdom var stor.

- Vi får väl ta och begrava honom
efter att vi har hämtat vatten!

Det var den andra kvinnans mor
som med ett sorgset men nyfiket
sätt viftade med armarna i en vid
cirkel.

Kvinnorna gick den väl upptrampade
stigen och hämtade hem vatten från
bäcken som föll nedför berget. Väl
hemma i byn berättade de om den
döde de hade funnit vid bergets fot.

Alla blev nyfikna och en samling bybor
gick dit med stammens äldste i spetsen.

- Denna man har varit död i många år!

Sade den gamle manen med en besynnerlig
blick letandes i minnet efter svar. Han petade
med en käpp på plattorna som den döde var
klädd i.

- Vi bär hem honom till byn, sade han.

De tog några långa grenar och flätade ihop
en provisorisk bår. Sedan lade de den döde
försiktigt på båren och bar hem honom till
byn där det genast blev uppståndelse.

De tvättade ren kroppen som förmodligen
var balsamerad, putsade och tvättade kläderna
som den döde bar. De kom till insikt att plattorna
som täckte bålen måste vara av renaste silver.
Den döde manen hade en ståtlig hållning även
i dödens gestalt. Det var totalt omöjligt att säga
hur gammal den döde varit. I den dödes hand-
flata såg de ett brett fält som glänste i guld.

Precis i detta ögonblick gick solen upp över
Machu Picchu och strålarna träffade den döde
med en blixt och hela den döde tycktes liksom
stråla som solen själv. Då förstod de, detta måste
vara självaste Manco som har kommit från döds-
riket (alltså sin grav). Ur Mancos kropp steg det
fram en lysande gestalt som slog ut med armarna
emot människorna och sade:

- Jag är Mama Occlo, var ej rädda mina barn!

Byborna blev förfärade och lade sig raklånga på
marken med ansiktena i dammet. Byns äldste tog
mod till sig och frågade Mama Occlo med stor
vördnad i rösten:

- Mama vad vill du oss dina barn?

Den vita anden tillhörande Mama Occlo vände
sig sakta mot den gamle manen och sade:

- Jag vill att ni begraver oss igen ty vi hör ej
jordelivet till längre!

Den gamle manen nickade och sade:

- Imorgon precis när solen höjer sig över berget
ska vi begrava er igen så att ni återbördas till
Fadern, Solguden!

Följande morgon bar de upp Manco Capac och
Mama Occlos ande på berget där de begravde dem
under stor tystnad.

Solen sken på människorna och alla uppfylldes
de av en stor samhörighet och glädje. . .

När vi kom upp till foten av Machu Picchu
fanns där en liten by som tycktes helt folktom,
men ännu brann det i eldstäderna och diverse
husdjur som hundar, hönor och små grisar samt
några getter syntes til.

Detta var stillheten innan stormen för efter bara
en halvtimme invaderades byn utav mängder av
sjungandes glada människor som välkomnade oss
som gudar och bjöd på underbar mat till sång och
musik. Ja, jag ljuger inte om jag säger att det fanns
ett gyllene sken runt varje bybo. . .