Hon satt på glasberget
ingen prinsessa
men kvinna

Oåtkomlig i sitt sinne
skyddad av sig själv
lurad av sig själv

Rädslans egen satmara
tittade ned på mannen
med förakt

På hans tafatta försök
att henne nå
hon var onåbar

Där satt hon trygg
med mjukt hjärta
och rädslans hårdhet

Mannen lyssnade
sa sig förstå
och gick

Hon satt ensam
med minnen av längtan
på ett berg av glas