Så smekte då stoftet av askan
mina brända fötter som precis
lyckats ta ännu ett steg . . .

bort ifrån lavan som trängde upp
ur vulkanens vakna glöd
och morgonsolen sände

ett rosaskimrande ljus och sade
varen hälsad

Jag kände glöden
spräcka mina fotsulor
förkolnandet gick uppåt

och jag kände hur jag sjönk
nedåt, allt blev till aska
men ej mitt hjärta

Ty det glödde, ack mer än
tusen vulkaners glöd
för det ända som fanns

och det var du
min älskade. . .
Rosen i mitt liv

Kalken
som jag ej
vill vara utan