Det är konvexa
konkava
eller på något vis buckliga
glas som återställer bilden
inne i huvudet
till den som andra anser gäller

men utan glasen hamnar fokus
där det passar mig
och jag slipper ta in allt
jag slipper skärpa mig
och slipper ta ansvar

trevar fram febrig och halvblind
mellan skären och dimbankarna
mellan slöjor av diffust veliga
obeslutsamma önskemål
och veka drömmar...

Sen går solen upp
klockradion går igång
dagen börjar
kuckeliku
och saltet behöver sin sälta
synen sin skärpa
barnen sin mor.