En ung kvinna står med en liten fråga
i dörren till personalrummet
mitt i natten.

Det sitter en
- jag -
i soffan med sin (min) kaffekopp
och svarar på frågan.

Den unga kvinna står dröjande kvar.
- Vill du sitta här en stund.
- Jaa!

Hon kommer och sätter sig så nära, så nära.
Jag lägger armen om hennes axlar
och hon drar upp benen under sig
och kryper nästan upp
i knät på mig.

Det är inte första gången vi pratar,
men aldrig förr
har vi suttit så här -
nästan i knät.

- Det är så hemskt!
- Ja, det är det.
- Och så onödigt...
- Mmm, ett sånt slöseri!
- Han är så fin...
- Ja, det är han verkligen.
- Och han skulle ha blivit en sån fantastisk man!
  ...Med skägg och allt...
- Ja, och ljuvlig treåring.
- Och tjejtjusare i skolan!
- Och en hejare på dataspel.
- Ja, usch!

Så gick vi igenom alla åldrar
som hennes barn inte skulle leva
och skrattade och grät tillsammans
och snorade och kramades.

Sen skrattade vi lite till,
kanske en aning generat,
innan vi ordnade ansiktsdragen
och hon gick och lade sig
hos sin man och det sovande spädbarnet.