Är även du

en människa som jag?

Som tänker så annorlunda?

Som klampar och stampar

på den som är svag

som glor när jag helst vill blunda?

Är även jag

en människa som du?

Som tänker så annorlunda?

Som går som katten kring varje gröt

aldrig ser utan bara blundar?

Ibland ibland

kan jag nå din hand

och le åt en bit av ditt vara

och du sträcker mot mig ibland din hand

förstår var jag menar, bara.

Så kan jag tänka att kanske finns

det plats för båda i världen

och när jag ser på en sak och minns dig

kan jag önska dig lycka på färden.

Du går din väg

och jag vandrar min

och sällan korsas de två

men jag gräver ingen grop åt dig

du hindrar mig ej från att gå.

Och solen lyser på himmelen

jämnt faller regn över båda

och står vi en dag vid samma strand

samma horisont får vi skåda

då blåser vinden i våra hår

och livet tackar med många år

och det vi gav får vi åter.

Så enkelt allting då låter.