Hon har rådjursögon
som skrattar åt mina skämt
och lyssnar allvarligt på mina problem
dom opponerar sig bestämt när jag fastnar
i återvändsgränder

Hon har vackra mjuka händer
som gråter lätt av sina egna sorger och andras
när jag själv inga tårar förmår fälla
flätar dom ut min smärta

Hennes själ ser människors sanna natur
älskar nästan smärtsamt dom som är äkta
den har en särskild sorts vidsom
som tränger genom ridåerna av ord
in i meningens kärna utan ansträngning

Hennes hud blir rädd och drar ihop sig när åskan går
då breder jag ut mina vingar till skydd
ingen kan vara så liten som hon
min vid hennes sida
amazonliknande uppenbarelse till trots
finns ingen tröst mer tröstande än hennes

Utan dig, lejoninna.....
tack för att du är