Dan och Lars vaknade upp tidigt en morgon det var i maj månad någon gång på 1980 talet närmare bestämt i Muddus nationalpark mellan Stora Luleälv och Liggadammen precis nedanför Stora sjöfallets nationalpark strax intill Porjus kraftstation. I kåtan som de vaknade i glödde det ännu ifrån eldstaden. Deras största intresse i livet var fågelskådning och fotografering och intresset hade väckts när de sedan många år tillbaka anslöt sig till fältbiologerna. Intresset bottnade i en stor kärlek för naturen.

Dan och Lars hade bestämt sig för att under några veckor fjällvandra och de hade två dagar innan kommit från Abisko nationalpark ner till Gällivare och tagit sig vidare till Porjus och vandrat en mil för att nå Muddus nationalpark där de skulle plåta fåglar och växter ute på den väldiga myren som Muddus nationalpark upptas av till ca 60%. Men det gick inte riktigt som de hade tänkt sig.

Dagen innan var de ute på en liten fotosafari i området och hörde ett konstigt läte som tonade fram som en raspig gnällning. Dan och Lars antog meddetsamma att det måste röra sig om en fågel i och säkerligen någon art de aldrig sett förut. Sakta kröp de fram i lingonriset som blommade för fullt denna soliga och varma majdag. Alldeles intill ett ca 20 meter brett videsnår ca 1,5 meter högt reste de sig sakta upp för att få en skymt av vad det var de hade hört. Döm om deras förvåning när en stor Brunbjörnshona reste sig på bakbenen och vrålade för full hals emot dem, vid sin sida tultade en liten nallebjörn runt i lingonriset det var förmodligen ungen de hade hört.

Nu kom björnfrossan krypande rakt in i märg och ben, paniken slog ned som en blixt från klar himmel. Dan och Lars började springa iväg från platsen med alla krafter de kunde uppbåda i ögonvrån såg de dock att björnarna sprang iväg åt andra hållet. Väl framkomna till platsen där de tältade fanns det två stycken räddningskåtor som var till just för att om man stöter på björn,

Så nu satt Lars och Dan där i kåtan, det hade gått 16 timmar sedan sammanstötningen med björnarna och nu tycktes det hela vara smått overkligt. Lars som fortfarande var lite skakis sa med darrande röst . . .
- Inte nog med björnarna, jag tappade min turluva när vi sprang därifrån!

Vi för det är ju jag som är Dan och Lars en av mina bästa vänner, vi pratar ofta om vårat äventyr där långt hemifrån Skåne långt ute i vildmarken på myren i Muddus nationalpark. Vi är väldigt ense om att vi skulle varit försiktigare för Muddus har ju dock varit den plats i Sverige där det bedrivits björnforskning. Avslutande kan jag också säga att befolkningen däruppe i norr har ett ordspråk:
- Är det nån som ser björn i Norrland så nog fan är det en skåning!