Ibland kändes det som om hon redan var död. Sommaren hade försvunnit bland gråt för tappade glassar och suckar från maken för att hon inte hade någon lust. Men hur skulle hon kunna ha lust. Hennes liv hade fastnat i en återvändsgränd och hon såg inte vägen ut. Hon vågade inte känna efter fast hon egentligen visste att hennes kropp skrek svaret om och om igen. Hon borde aldrig ha gift sig med honom. Insikten brände i hennes mellangärde. Hur kunde hon tänka tanken? Hon som var så lycklig. Hon hade allt hon kunde tänka sig. En man med ett välbetalt arbete. Två underbara lintottar och ett hus som vem som helst avundades. Hur kunde hon vara så självisk och överhuvudtaget fundera på att livet kunde varit annorlunda. Hon suckade. Nej det var bara att bita ihop och kämpa. Hennes mammas ord ekade i huvudet. Folk skiljde sig alldeles för lätt numera. Tänk hur det var förr, då fick man minsann inte välja och titta hur bra det hade gått för henne. Eller var det så egentligen, Sanna suckade och tittade på sitt ansikte i spegeln. Vad var det maken hade sagt? Hon började likna sin mamma. Hon letade efter spåren av bitterhet runt sin mun. En bekymrad rynka avtecknade sig i pannan. Solbrännan hade etsat in den så att den lyste tydligt. Var det här allt livet hade att erbjuda? I morgon var semestern slut och allvaret började igen. Fast Sanna kände att det skulle bli skönt att komma tillbaka till jobbet. En liten stunds frihet från den klump av ångest som sakta men säkert malde ned hennes livslust.  Plötsligt hörde hon glada skratt i trädgården, det måste vara barnen som var tillbaka från stranden. Hon slog en snabb blick i spegeln igen, rynkan var kvar. Hon slätade ut pannan, en rörelse som var väl intränad. Så drog hon på sig sitt mammaleende och gick ut för att möta dem.

Sommarlovet höll fortfarande på, men de flesta vuxna hade kommit tillbaka till jobbet. Sanna satt vid fikabordet och njöt av sitt kaffe när ett glatt hej ekade genom rummet. Hon vände på huvudet och mötte ett par bruna mjuka ögon. Hjärtat tog ett konstigt skutt i bröstet på henne när hon log tillbaka. "Hej Janne", sa hon. "Hur har semestern varit?" De utbytte lite semesterminnen och självklart pratade bägge om sina barn. Janne var stolt pappa till två söta döttrar som bägge hade fått hans underbart vackra ögon. Tankarna fladdrade i Sannas huvud. Det lät som om han hade haft en helt underbar semester med sin fru. Hon kände ett litet styng av avundsjuka.

Dagarna gick och Sanna kom på sig själv att gå och spana efter Janne. Varje gång deras blickar möttes njöt hon av känslan i hjärtat. Hon hade glömt hur det kändes. Så tänkte hon på sin make och fick fruktansvärt dåligt samvete. Vad skulle han säga om han visste. Var hon otrogen nu? Skulle hon berätta för honom? Men vad skulle hon berätta. Jag har sett ett par underbara ögon, och jag gillar dem. Nej, det här var ingenting att prata om och dessutom skulle hon ju snart byta jobb och då skulle allt vara över. Så hon bestämde sig för att hålla tyst och fortsatte att njuta av blickarna. Ibland var det som om deras ögon bara drogs till varandra, fast det var nog inbillning i alla fall, det var nog bara tillfälligheter. När hade hon sett på sin make på detta sätt senast. Hon tänkte efter och insåg att det var mer än tio år sedan. En rysning fortplantade sig efter hennes ryggrad. Insikten pockade på uppmärksamhet, men duktig flicka som hon var tryckte hon ned den så långt hon kunde och kände den välbekanta krampen i magen. Nästa vecka skulle de ha sommaravslutning och höststart. Det var tradition på jobbet att de åkte någonstans för att ha lite trevligt inför det nya arbetsåret. Hon visste att resan skulle gå norrut. Undrar om Janne tänkte komma?

Det var tisdag kväll och snart skulle bussen komma och hämta henne. De hade stämt träff klockan sex. Hon hade varit ledig idag så de skulle plocka upp henne på vägen till det planerade övernattningsstället. Hennes make och barnen skjutsade henne till mötesplatsen men lämnade henne direkt för de var på väg till barnkalas hos grannen. Det sista hon hörde var "ha det så trevligt nu". Ja, det skulle hon försöka ha. En liten förväntan pirrade någonstans i kroppen, men hon stängde snabbt av den. Nej hon var vuxen kvinna och mamma. Hon fick inte tänka sådana tankar. En bil dök upp på parkeringen. Det var Louisa, en annan arbetskamrat som också skulle hoppa på bussen. De hälsade glatt på varandra och diskussionerna gled iväg på både det ena och det andra innan de såg att bussen svängde in på parkeringen. Äntligen skulle de komma iväg. Bussen stannade och ut vällde bekanta ansikten. Det trollades fram papper, pennor och dunkar med bål och Anna-Karin som var deras lektant för kvällen beordrade dem att stå på rad. Nu skulle de delas in i grupper för kommande kvällsaktiviteter. Bästa gruppen skulle vinna ett pris. Sanna satte i halsen då hon insåg att hon blev satt i samma grupp som Janne. Det måste ha varit en tillfällighet, eller så hade ödet ett finger med i spelet, tänkte hon. Så klev de ombord på bussen, men nu skulle de sitta i grupperna för att förbereda inför kvällen. De hade fått massor av uppgifter, bland annat skulle de skriva en låttext. Vilken tur, tänkte Sanna, Janne är ju en duktig musiker så då borde vi vinna den delen i alla fall. Hon slängde sig ned vid en fönsterplats och i nästa ögonblick hade Janne satt sig bredvid henne. Hon kunde knappt andas. Det var första gången hon var så nära honom. Hans ben nuddade vid hennes, hon tog en djup klunk ur sitt glas som höll på att glida ur händerna på henne. Hon var nervös.

Kvällen blev jättetrevlig. De hade ätit middag på en mysig restaurang nära havet. Maten var god och vinet ännu godare. Alla grupperna hade uppfört sina alster, men deras grupp hade inte vunnit. Sanna gillade egentligen inte sånt här, men eftersom det hade lett till att de var tvungna att sitta i grupperna och hon därför fick sitta mittemot ett par bruna ögon, var kvällen ändå lyckad. De skulle bo på samma ställe fast inte i restaurangbyggnaden. Sanna hade blivit inkvarterad med Louisa i en flygel och killarna hade fått egen stuga. Efter maten samlades alla i killarnas stuga. Janne hade plockat fram gitarren och Anna-Karin hade trollat fram några backar med öl och cider. Det skulle nog bli en lång natt. Sanna slog sig ned i en soffa. Hon kikade mot Janne, men han verkade vara helt inne i musiken. Det var nog inbillning alltihopa och egentligen var det lika bra det. Sanna tog en klunk ur sin cider och sjöng med i en Bob Dylan låt. Ibland gick hon ut för att sträcka på benen och för att få lite luft. Det var en underbart varm augustinatt. Över himlen sträckte sig en vintergata som var lysande vacker. Hon hörde det svaga ljudet från vågorna som stilla slog mot stranden. Tänk om hon skulle ta ett dopp. Baddräkten hade hon tagit med sig, men egentligen borde hon ju bada naken under stjärnorna. Hon hann inte mer än tänka tanken förrän Olle hojtade att det var baddags. Nu tvekade Sanna. Skulle hon verkligen hoppa i. Sånt gjorde man när man var ung, men nu i medelåldern? Hennes tvekan försvann när Janne plötsligt dök upp och frågade om hon skulle hänga med. Kunde han, så kunde väl hon. Sanna sprang till sitt rum för att hämta baddräkten och en handduk. När hon kom ned till stranden var flera personer redan på väg ut i vattnet och deras nakna bakar lyste i stjärnornas sken. Hon tittade på baddräkten hon hade i handen, lät den falla till marken innan hon drog av sig klänningen. Så tog hon tre snabba steg ut i vattnet och lät det skölja över kroppen. Det var gudomligt skönt.

Hon simmade med starka armtag ut mot de andra. Vintergatan speglades i vattnet och gjorde himlen alldeles sammetssvart. Vattnet var varmt, säkert över tjugo grader. Det kändes magiskt. Hennes fötter snuddade vid den mjuka sandbotten när hon hann i kapp dem. Hon såg Jannes bruna ögon glittra mot henne, han log brett. Hon la sig på rygg och lät blicken svepa över himlen. När hade hon njutit av livet på detta sett senast? Tanken skrämde henne, för svaret var aldrig. Hon hade alltid haft bråttom och när folk hade varit spontana så var det hon som hade stått på stranden eller gått ut i köket för att diska undan. Var det så här livet kunde kännas. Hon stoppade ned tårna i sanden och njöt av värmen och mjukheten. Vattnet smekte hennes kropp. Plötsligt insåg hon att det var väldigt tyst runt henne. Hon tittade sig omkring och såg att Olle var på väg upp ur vattnet. Så insåg hon att de enda som var kvar i vattnet var Janne och hon. Hon tittade på honom och han tittade tillbaka. Det som sen hände kom hon alltid att minnas. Hans ögon djupnade som bottenlösa brunnar och drog till sig henne sakta men säkert. Hon hörde sig själv tänka "jag är mamma" men sen hörde hon inget mer och när hans läppar mjukt mötte hennes var det som om himlen plötsligt älskade med havet och väckte allt det hon trängt undan så länge. Hon kände hur hennes kropp mötte hans och hettan spred sig som vågor i vattnet. Hon lät sig svepas med av vågorna när han med ett stadigt tag lyfte upp henne i famnen. Hen bar henne in på grundare vatten.  Hon kände sanden mot sin rygg. Hungern som drev henne var omättlig och när han trängde in i henne exploderade alla himlens stjärnor inuti henne.  

De satt tätt ihop på bryggan under en stor handduk och småpratade. Himlen var fortfarande mörk och stjärnbestrålad. Jannes fingrar flätade sig in bland hennes. Han hade långa starka fingrar. Så kysste han henne ömt, om och om igen. Det kändes som om natten aldrig skulle ta slut. Hon såg ut över vattnet. En stjärna föll långt över himlen. Det såg ut som att den landade i vattnet, hon rös till. När Janne tog hennes hand och ledde henne bort mot stugan tvekade hon inte. Hon visste att denna natt var den sista på sommaren och den första på hennes nya liv.