De där tankarna på
om, när, var, hur, DÅ

Svunna tider skulpterade i silver och i guld
dåtiden av smärtor, skam och skuld

sinnenas befrielse
när man vet att det är förgängligt . . .

det sägs ju
att tiden läker alla sår . . .

men minnets strid
fortsätter att rasa, försöker att få fästen i nutid
att rasa och man rasar över sina minnen
som stryper och kväver puls

befriar hjärtat och sinnen från nattsvarta minnen
tittar framåt men ser som i dimma, kalibrerar
och hittar nutid, denna stunds begivenhet

(detta skriver jag i förtigenhet)

Fatala versaler tråcklas samman med gemener
språkbruk på burk laddas upp alfabet digital
och tassande steg sprider sig över 22" skärm

(skärmar av och slår an ett ackord på gitarren . . .)

och leendet sprider sig över pärlat ansikte
och tankar kommer åter att jag är ju här!

Svunna tankar tonar ut i intet
och rummet känns plötsligt nära, så nära
och närheten rör vid mig, får mig att vakna

jag inser plötsligt att jag befinner mig här
"ensamma föds vi och ensamma dör vi"
men trots allt finns så mycket vänskap
komposterad med övervinnande kärlek

och jag städar mitt skrivbord i hjärnans kontor
en del blir sparat och något annat slängs ut
tröttnar på sopborsten och sätter på huvudet en strut
sjungandes  . . . "Staffan var en stalledräng . . ."

och allt detta tog plats en söndagseftermiddag
när jag satt på min kammare och sökte ord
bland meningarna som fanns kvar . . .

Därefter tog jag telefonen och ringde
min älskade . . . och insåg att
Nutiden överlevt ännu en gång!