Brist du gamla hud
i skärvorna av
din spegels yta
ömsa ömsom nytt
av förgängelsens
bittra drog ty . . .

snart faller murar och
dogmatiska förvärv
förkunnar världskrig
mitt i stiltjens
utbrunna kärl
dövad död

mellan klolikna fingrar
svärtade av sot
från allt för många
cigaretter där
torra hostningar
förtydligar att

alltför många
dagar har förflutit
sedan barnsbens dagar
utkristalliserade omvägar
innan locket skruvas fast
insikten svider

i en redan sargad bild
av det som var och är
när murarna faller
och kvar finns endast
bilden av att här
har funnits liv