Så trött men benen mig bär
då sakta framåt jag trampa
så greppar de sulorna marken
att jag vandrar utan att stampa


så verklig äro min standard
att jag handlar utan att se
värderar min nästa som vanlig
och bjuder dem min odyssé

båten jag seglar så varsamt
på den djupaste vattengrav
påverkas knappt av det onda
samhällets pekande stav

aldrig ska sänkas de mina
beslutsamma handlingar då
vid slagfältets tidiga timma
i dimman så ensam jag står

frågor jag svingar likt svärdet
ger märken i regler och ord
då sköldarna deras ger vika
slår näven min sönder dess bord