viljan snurrar som en fjäril 

runt run runt utan slut alls

den har irrat där inne länge

så länge att det blivit vardag

det skall luta snett och vint nu

detta golv som såphalt skurats

hon ska falla vara utom sig

och aldrig finna någon ro

han sa att detta var hans val

att detta inte var någons fel

ingen hade gjort honom illa

livet här var bara inte för alla

inom henne skrek ett stötvrål

så uttryckligt frustrerat rakt ut

att rågens nysådda korn dog ut

hennes rågblonda hårsvall föll

styrkan föll ned i en grop i gatan

kördes över månglades plattades

under decennier av lager på lager

tills en dag det började att gro igen

en svart vidrigt illaluktande blomma

spirade upp ur gatan medan bilarna

kastades åt sidan körde i diket plötsligt

hon skrek inom sig av vanmakt rakt ut

det gröna gräset vissnade löven föll

blommorna dog skörden uteblev helt

hon gick mot stupet en avgrunds djup

där ordens makt förlorat sin mening

där stod hon naken inför altaret hel

bad att få offra sin själ för att få honom

tillbaks till livet för hon inte orkade mer

men altaret svarade att detta var omöjligt

skriket blev ostoppbart efter detta skrek

skrek och skrek hon hejdlöst över världen

kroppen vändes ut och in ett skrik skriker

tills alla skriker tills hon återuppväckt alla

som tagit sina liv i desperation i nöd

utan att ha fått kärlekens helande stöd

inom henne har fjärilen tagit sig ut

den flyger för den vet vad den ska göra

den viskar till alla att ta hand om de sina

ge dem kärlek stöd och visdom till skydd

mot livets djupa dalar hon mantlar hoppet

inga fler skall behöva skrika mer nu

rågen skall mogna växa sig fruktsam

livet skall åter blomma och levas friskt

och sånger skall ljuda i själarnas kör

änglar skall leva mitt bland oss hela oss