När natten lägger sig tyst runt knuten
då prasslar det lågt i dimman
Hon är tyst, trött och sluten
hon väntar på midnattstimman

Hon tänker på en sten i sitt bröst
som ej kan hamra och slå
Stilla höjer hon sin röst
så högt hon kan förmå

Men vem är där i stilla ljus?
finns nån där att fråga?
Ensam är hon i sitt hus
ensam med sin plåga

Inatt ska allting vända
hon väntar tyst och trött
På det hon vet måste hända
hon skrattar, dystert, sprött

Det närmar sig med tysta tag
som åror som skär vatten
Där mörkret bor finns ingen dag
men stjärnor syns om natten

Hon ligger lugnt och andas frid
hon tänker på sin kära
Det här har varit hennes tid
och nu känns han så nära

Visst syns han där i dunkelt ljus?
visst hör han hennes fråga?
Värmen sprids i hennes hus
i skenet av en låga

Att allt kan lösas på ett slag
som nattens dimma flykta
När morgontimman blir till dag
då släcks en liten lykta

Hon ligger där och känner tröst
hon vet att han har svar
Så stilla ligger hennes bröst
men leendet är kvar

Årorna har slutat gå
ytan krusas ej av tag
Morgondimman ligger rå
när natten blir till dag