Efter en helg tillsammans med släkten, de flesta boendes i dom tysta, djupa skogarna i Norrlands inland är jag fullmatad med historier, galenskaper och helt otroliga berättelser.

Till att börja med så kan man ju tro att det bara är en myt att norrlänningar är som det framhålls i filmer, till exempel "Jägarna" och "Populärmusik från Vittula", men efter den här helgen vet till och med JAG, en inpiskad, naiv..(?) norrlänning själv, att det är sanning helt och fullt!!

I det samhälle där merparten av fastrar, farbröder och kusiner bor andas för det mesta lugn och trygghet. På ytan har jag förstått... Vad sägs om en präst som vårdat sin församling med kärlek och ömhet, försäkrat sitt förbund med Gud och den helige ande, men som numera ägnar sina dagar åt att anfalla människor som vistas på allmän väg..??

Historien lyder som följer: Rune är ute och går med hunden, en snäll tik modell gråhund. De närmar sig det hus där nämnda präst har sin hemvist och det första han ser är en häst som nyfiket ställer sig och glor.
Rune hör att en hund börjar skälla. Vad han också lägger märke till är att den numera friställda prästen är väldigt duktig på att lägga ut långa svordomsramsor åt sin hund. Han småskrattar för sig själv åt detta och tänker att "det var då ändå själva faan att vem som helst kan bli präst nuförtiden"
Nu ser Rune att ex-prästen även tänker ta tag i hunden eftersom hon kommer springandes med knytnävarna höjda i luften, samtidigt som hon svär å det grövsta!! Det är bara det att hon inte verkar se så bra, för hon missar hela hunden, springer förbi och höjer nu både röst och typ av svordomar... Nu är dom om möjligt ännu grövre.

Där står nu Rune och börjar inse att kärringen inte svär åt hunden, det är HAN som är föremål för attacken... Nu är hon snart framme, ögonen glöder, munnen skummar i vilt raseri och hon spottar och fräser: DU DIN JÄÄÄÄÄVUL, TA DIN JÄÄÄÄVLA, SATANS FÖRBANNADE JAKTHUND OCH FÖRSVINN!!!! Rune står helt frågande inför detta varpå hon fortsätter: DIN FÖRBANNADE GALNA JAKTHUNDSJÄVEL SKRÄMMER SKITEN UR MIN HÄST, FATTAR DU TRÖGT DIN SATANS, FÖRBANNADE IDIOT TILL GUBBJÄVEL..??!!

Vaa..?..tänker Rune, hon kan inte mena allvar. Men se att hon det gjorde. Hon fortsätter gapa och skrika, ber honom fara åt helvete eftersom han trampar på privat mark! Problemet här är bara det att marken han trampar är allmän väg, den landsväg som förbinder två norrländska samhällen med varandra, samt att han ju faktiskt betalar vägskatt... Detta påtalar han för den vansinniga ex-prästen som nu står och hoppar av raseri, viftar med knytnävarna och spottar och svär.

Tror man nu att det inte kan bli värre, ja då tror man helt enkelt fel...

Nu öppnas en dörr i huset, ut kommer hennes man, även detta en ortsbo med ex-anställning.. (undrar varför?) Nu börjar även han att svära och skrika, men han har sin fru, ex-prästen, som föremål. Och han är inte nådig, han bidrar med några i sammanhanget HELT nya svordomar.

Lägg nu till att de två hundarna har ryckts med i diskussionen, de står och skäller åt varandra med full styrka, gör små utfall, visar tänder och morrar. De två makarna skriker ömsom åt varandra, ömsom åt Rune som nu endast står och betraktar det bisarra skådespelet.

Det var med andra ord ett jävla liv, ett oväsen som måste ha hörts milsvida kring. Den enda som behöll lugnet var hästen, han fortsatte tugga sitt gräs, hänga med huvudet över hagen och glo...