Jag har alltid undrat över hur det kan komma sig att människor man känner, som är så mycket äldre än en själv, verkar stå helt stilla i ålder och utseende medan man själv bara rasar iväg fortare än vattnet i Niagarafallet...

Ta bara min kusin som exempel... Hon är sju år äldre än mig och under hela min uppväxt var hon en skitsur tonåring som inte gjorde annat än att reta sig på oss snoriga, jobbiga tjejkusiner. Att jag dessutom inte gjorde annat än att smyga in på hennes rum, prova hennes smink, tjata om rosa nagellack och dessutom störa när hon hade nån pojkvän gjorde väl inte saken direkt bättre.

Nu till det jag upplever som direkt förbryllande. Vi är plötsligt lika gamla! Men inte ska ni tro att hon har blivit så mycket äldre, hon ser fortfarande ut som hon alltid har gjort, medan jag föddes 47 kilo tung, blev tonåring och sen fyllde hemska 26 dagen efter... Vad är det med mitt liv som gör att jag har denna fasansfullt snabba utveckling? Kusinen är förvisso mycket trevligare än hon var när jag var i 47-kilosklassen men det tror jag till största delen beror på att jag numera har eget smink och behärskar konsten att måla nagellack helt själv.

Faktum är:

1. Vi har numera barn i samma ålder.

2. Vi kommunicerar.

3. Vi kommunicerar om samma sak, den ena förstår numera vad den andra säger.

4. Vi går ibland ut på samma krog, samtidigt, och jag har åldern inne.

5. Vi blir pinsamt patetiska över den gemensamma barndomen, förskönar den litegrann och skyller hennes surhet på östrogen.

6. Jag har lön och kan bjuda på en öl i mitt patetiska tillstånd.

Kort sagt, jag har blivit vuxen, förväntas uppföra mig som en vuxen men har inte fattat det själv... Dessutom har min kropp inte alls bevarats efter två graviditeter som hennes har gjort. Vad har hon gjort? Balsamerat sig? Hur i hela världen hanterar man nåt sånt här??? När det dessutom är uppenbart att livet är orättvist, hur har hon till exempel burit sig åt för att stå stilla i flera år och vänta in mig? Hur ska jag kunna göra samma sak? Dessutom vågar jag inte ställa den frågan till henne, hon kan ju tycka att jag är irriterande och plötsligt förvandlas till den hormonstinna, oberäkneliga surströmmingsexplosion som hon var i tonåren. Sen kanske jag inte heller skulle få lifta med henne till stan när jag är sen på morgonen och missar bussen... Hmmmm.

Jag låter henne vara helt enkelt, jag är sur i smyg. Kanske hinner livet ikapp henne en vacker dag. Kanske hon vaknar upp och har blivit jämnårig med sin granne Gunhild, en vitlockig, russinliknande pensionär med 19 barnbarn..

Då kan DOM få kommunicera!