Snön singlar ner och lägger sig som ett täcke på gräsytorna som så nyligen frodades, grönskade och behövde klippas. Det blir vitt, ljust och med ens känns det så mycket varmare, detta trots att kvicksilvret sjunkit långt under noll. Det enda som skvallrar om att det nyligen varit varmt är snöslasket som bildas på gator och trottoarer. Affärerna längs gågatan har sen länge ståtat med sin julskyltning och allting börjar andas julefrid i takt med att snön långsamt annonserar sin ankomst. Hemma hos de flesta börjar även julskivorna att spelas på allvar nu.

Det är den 13 november. En månad kvar till Lucia. John ligger på sin säng och tittar ut på snöfallet och tänker på hur löjligt det är med all hysteri över julen. Hans trettonåriga ansikte har ett brådmoget utseende, ögonen lyser av någon slags sorgmodig visdom men pormaskarna och finnarna i hans ansikte skvallrar om att han är en tonåring sitt utseende till trots. I skolan tjatas det om denna Luciaövning, tjejerna dagdrömmer om vem av dom som ska ha turen att bli vald till ljusets drottning, (töntigt egentligen) och killarna rycker väl på axlarna, likgiltiga inför resultatet av röstningen. De lägger hur som helst sin röst på någon de gillar, talar om det för henne och hoppas att det ska ge resultat.
John har inte röstat.

En isande kall känsla, hela kroppen rycker till och krängs ur sin riktning framåt. Han tittar bak. Han ser ingenting där, han ser heller ingen men någon har sett honom. De kängprydda fötterna börjar röra sig i snabbare takt, pulsen stiger och förtreten snörper åt halsen. Det viner till förbi huvudet, han får en träff i ryggen och snart ännu fler. Någon skrattar högt bakom honom. Han viker av runt hörnet vid apoteket, springer en bit och saktar inte ner förrän han ser brofästet torna upp sig mot honom. Fristad.
Här har han suttit många gånger. De gånger han inte velat gå hem för att ingen ska se att han gråtit. Gråtit de förbannade tårarna av förlägenhet. De gånger han nätt och jämnt undkommit sina förföljare och inte vågat sig fram av rädsla för att de ska få syn på honom igen. Den förbannade rädslan..

Idag var det bara snöbollar. Inte gör det ont att få en snöboll kastad på sig, men det gör ont att få den mot sig. Eller rättare sagt vad det står för. Det är det som gör ont. Den förbannade ondskan...
Nedanför flyter det svarta vattnet förbi, virvlar till och sugs vidare in under isen. Försvinner ner mot havet i sina virvlande strömmar. Ut i havet. Försvinner... Att försvinna, en tanke som är både lockande och skrämmande på samma gång. Hans ögon fastnar vid vattnets rörelse, det är som att hans tankar sugs in under isen tillsammans med vattnet. Fristad. Han kallsvettas, hör sin egen puls dåna i tinningen. Snön som pressats in mellan kragen och halsduken har börjat smälta och färdas som rännilar nerför hans rygg. Han ryser till. Både inför tanken om att försvinna och av det faktum att han börjar bli blöt och kall.

Det är den 14 november. Snön har tinat bort. Det enda som återstår är lite brungrått slask på de gräsytor som innan blev så vita. Mattan i rummet är blå. Den bär spår av fötter som trampat, bilar som kört och av pennor som missat sitt papper. Den bär spår av barndom.
Utanför är gatorna gråa, våta. Det känns kallt inomhus, mattan känns som frost under hans fötter.

Skolgården är tyst och tom när han närmar sig, klockan på den tegelstensbeklädda skolbyggnaden visar på kvart i nio. Fem minuter försent. Fristad. Väskan på ryggen känns tung trots att den bara innehåller två böcker, ett anteckningsblock och tre pennor. Den första lektionen är engelska.

Läraren tittar upp när dörren öppnas, hennes ansikte är fårat av åratal fyllda av trotsiga elever och av dammiga dagar bakom katedern. Näsan är rund men hakan spetsig och det är den hon skjuter fram för att påpeka att han är sen ännu en dag. Sen mumlar hon att det minsann börjar vara dags att ta upp det med rektor vilket genast ger luft åt mummel och fniss i klassrummet.
Platsen vid fönstret längst fram står tom. Där sitter ingen på platsen bredvid. Stolen verkar fastnaglad vid golvet och ger ifrån sig ett skrapande ljud när den dras ut. Han känner blickarna bränna i ryggen, han känner hånet i deras ögon. Utanför rinner älven under sin skorpa av grå, bubblig is. Hans ögon fryser fast vid synen och lämnar den inte förrän de andra rest sig upp och gått ut. Fristad.

De sju killarna. Peter med det långa, ovårdade håret nonchalant hängande ner till axlarna, Jonny som alltid har de nyaste märkeskläderna, Daniel med en pappa som är chefredaktör, nyrik och välkänd i innekretsarna, ja, alla dessa killar som alla anser sig \"passa in\" och vara snäppet förmer än andra. Man kan få umgås med denna förortsjetset om man bugar och krusar, fjäskar och fånar. Men det gäller inte alla förstås. Inte den som de har sett ut som en enkel väg till att få respekt och aktning bland äldre killar med samma livssyn. Det handlar om att synas, att vara värst. Att åtnjuta segerns sötma när de andra skrattar åt något man just gjort. Att få omkull Linda i 8 B. Att bli en i gänget bland de som inte längre är oskulder. Det är mycket som står på spel och att man trampar lite på en och annan för att ta sig till toppen kan ju inte göra så mycket.
Det är på vägen hem från skolan de mer löjliga angreppen sker, de som endast är till för att vara roliga. De som \"inte var meningen\" eller \"vadå, han var ju med\"... I skolan finns utfrysningen, ignoreringen och ryktesspridningen. Kanske tror ingen egentligen på att man kissar i sängen när man går i sjuan men alla tycker att det är roligt föra vidare. Som sagt, det är inte snöbollarna som gör ont, det är gärningen.

Det är den 15 november. Snön faller igen. Lägger sig som ett plåster på trasig hud. Himlen hänger gråtung över husen och snön som kommer blir våta droppar på bilarna som står parkerade. Pärlar sig som tårar som rinner för att fångas upp av en osynlig underläpp. Idag kommer ingen försent till engelskan. Idag blir det ingen Luciaövning. Ingen säger heller något till varandra. Alla vet men ingen vill höra, ingen vill konfronteras med det som skriker i kroppen, river i hjärtat och ekar i huvudet. Alla vet skillnaden. Skillnaden mellan tid och inte tid, rätt och inte rätt och alla vet att nu finns inte tiden till att ställa allt till rätta. Någonstans ekar ett brutet skrik, ett eko av ett hjärta som brustit utan att någonsin kunna helas igen. Någonstans sjunger en kör. Någonstans faller ett träd. Ingenstans finns det ljud som inte förtjänar att höras.

Någonstans rinner en älv. Någonstans...