Stilla är ytan på vår lilla sjö
inga orosmoln den krusar
Inte ens förnimmelsen
om den tid som rusar

Den tid som rinner ur vår hand
som sanden i ett glas
Allt som förr var rosenrött
har vissnat i sin vas

När hösten nalkas ur sin vila
finns endast minnen kvar
De plockas in ur frostigt gräs
och läggs i tryggt förvar

Att manas fram i dyster tid
i ensam stund för att
Flyttas bak till annat liv
då det fanns rum för skratt

Ingen tid för evigt är
men glädjen kan bestå
Att ta fram och minnas den
som redan har fått gå

Så stilla är ytan på vår lilla sjö
inget kan krusa dess yta
ty den är ej beroende
av tiden för att flyta