Det var den gången hon gick utan att se sig om en endaste gång. Hennes steg vittnade om att det redan var försent, hon skulle aldrig mer tillåta sig själv att vända om, gå tillbaka.

Det finns tillfällen då man inte själv förstår sina handlingar, då man måste stanna upp och tänka efter. Linn sitter på en sten vid det berg hon så ofta lekt som barn. Hennes ansikte är märkt av de envisa tårar som trängt sig fram trots att hon egentligen inte är ledsen. Inte nu längre. Hon har en känsla i kroppen som är svår att förstå, det känns som om det är det här hon har väntat på hela livet. Som att det enda hon har levt för är att få sitta här just nu. Som att ingenting annat hon gjort spelat någon roll. Livet. Hur underligt kan det te sig?

"Den här dagen är den lyckligaste dagen i mitt liv! Jag har nyss fyllt 18, fått tag på en lägenhet och jag har träffat Johan. Johan... Det är den finaste kille man kan tänka sig, hans ögon glittrar och hans kropp.. Mmm. Jag har nog aldrig varit så kär. Han tog min hand igår när vi var ute och gick och sen släppte han inte taget förrän vi stod utanför mitt hus. Han höll kvar den i sin stora, fina hand och sa att han aldrig tänkte släppa mig. Jag släpper dig aldrig... "

Dagboken. Linns dagbok som hon skrev i varje dag vid den tidpunkten. Där står allt, alla kärlekar, alla besvikelser, den första kyssen, sorger, alla kompisar och bravader och galenskaper och.. och.. Ja, vad står inte i en dagbok? Nästan som om hon var 18 igen och satt och bläddrade i den, kände det spröda pappret mellan sina fingrar, så klart såg hon den.

"Idag har jag och Johan varit på bio. Vi såg knappt nåt av filmen för det var så mysigt att bara hålla om varandra i mörkret. Vi kysstes också. Jag är så glad att jag har träffat Johan. "

Det hade blivit mindre skrivet efter ett tag. Men det är väl kanske naturligt hade Linn resonerat då. Inte är det väl meningen att man ska sitta och skriva dagbok när man har så mycket annat att göra, när man har en pojkvän. Att kompisarna fick mindre plats i livet hörde väl också till, speciellt när man flyttat ihop. Sambo. Hon minns hur ordet smakade första gångerna hon prövande uttalade det. Hur hon för att få säga det underbara ordet hade börjat nämna det istället för Johans namn de gånger hon fikade med sina vänner. Hur hon blivit sur och stött när de hade påpekat detta för henne, hur det hade känts som att alla vände henne ryggen. Stoltheten. Johan som tyckte att de inte var riktiga vänner.

"Jag är så ledsen. Det finns ingen som jag kan säga det här till så jag skriver det istället. Jag har inte längre någon att prata med, alla har så fullt upp med sitt. Inte kan jag säga nåt till mamma heller för hon skulle bara bli orolig. Jag känner mig ensam. Eländig. Men det kommer att bli bättre, jag ska bättra mig. Jag ska försöka att inte vara så konstig, inte bli så ledsen. Det blir nog bättre när vi hittat en annan lägenhet. Kanske i en annan stad..."

Den sista anteckningen i dagboken. Sen hade hon lagt den längst in i garderoben i sitt gamla flickrum. Hon vågade inte förvara den hemma längre. Johan hade långsamt förändrats. Förändrat henne. Hon ansträngde sig alltid för att göra honom till lags, tvättade, städade, lagade mat, var tyst när han såg på TV, höll sig undan när han hade kompisar hemma, sa inget när han gick ut med dem.. Så höll det på. Linn blev missnöjd med sitt samboliv. När hon tog upp problemen med Johan sa han alltid att det skulle bli bättre, men att han kände sig kvävd av att vara hemma hela tiden. Dessutom kunde hon väl sluta vara så tråkig där hemma?

Ja, hon var tråkig. Hon såg ut som en riktig tant där hon gick i sina urtvättade gamla mjukisbyxor. Men hon kände ingen lust att klä sig på något annat sätt. Om hon för en gång skull klädde sig fint, sminkade sig lite, kom det alltid någon kommentar i stil med "vad håller du på med då? Tror du att du blir snygg bara för att du kladdar på dig en massa?" Den lilla glädje hon känt över att fixa till sig, den förväntan hon haft på hans reaktion på den speciella middag hon lagat åt dem var som bortblåst. Nervaggad i den känslan av att vara värdelös, fet, ful och dessutom så dum att ingen annan ville vara med henne fick henne trots alla gliringar att stanna kvar hos Johan. Vad skulle hennes föräldrar säga om de fick veta sanningen? Hennes gamla kompisar som lite försiktigt påpekat att de tyckte att Johan höll henne för hårt? Som hade kommit med falska påståenden om att hennes Johan hade varit elak med sina tidigare flickvänner. Linn vände dem ryggen. Johan som hade sagt att de inte var några riktiga vänner.

Den där annonsen i lokaltidningen. Platsannonsen som hon hade sökt på, den som Johan hade fnyst åt. Han hade fnyst åt henne. Ingen vill väl anställa dig? Du som knappt har utbildning.. Men hon fick jobbet. När hon börjat jobba så kände hon hur hon förändrades, hon märkte att de andra uppskattade henne. Hon blev gladare, tyckte bättre om sig själv och brydde sig om sitt yttre igen. Johan förändrades också. Nu haglade glåporden tätare än någonsin, men de träffade inte lika bra längre. Hennes försök att få hemmet och förhållandet att fungera var fruktlösa, hon höll uppe fasaden men det var inte mer än det. En fasad bakom vilken hon gömde sig med sina tårar och sin skam.

Den där personalfesten. Den där personalfesten hon så gärna ville gå på. Personalfesten som Johan sa att hon kunde glömma. Linn protesterade. Hennes huvud böjt, kroppen som drog ihop sig till fosterställning, tyngden av hans kropp, hans andedräkt, händerna som färdas över henne. Hans händer. Samma händer som höll hennes när han sa att han aldrig skulle släppa henne, händer som är täckta av ett mjukt material men som hårdnar vid motgångar. Händer som hon älskat, som smekt hennes panna för att bara sekunder senare hårdna runt hennes arm. Som lämnat henne men utan att ta bort spåren efter sig, varken på henne eller i hennes hjärta. Hans händer.

Personalfesten hade varit trevlig. Den var samtalsämnet på kontoret i flera dagar. Vad synd att du blev sjuk, du skulle ha varit med. Du skulle ha sett Maria, hon stötte ut chefens drink i knät på ekonomiassistenten. Och Katrin, hennes karaoke skulle du ha hört.. Och.. Hur är det med dig förresten? Du ser lite blek ut? Fryser du, du har ju polotröja på dig fast det är så varmt? Jaha, förkylningen har inte släppt än...

Lögner. Dessa lögner som flyter fram så fint. Utan att låta inövade. Fast dom är så inövade att man skulle kunna dra dom i sömnen om någon väckte en och frågade. Dessa lögner som blir vardag och känns så naturliga. Lögner.

Det är Birgit som frågar först. Undrar lite hur hon har det på fritiden. Försynt. Trevande, små frågor om intressen och sådant. Hon undrar om hon har det bra hemma. Det är då det sluter sig. Hon kan inte prata om såna saker med någon, erkänna att hon är en av dom som har problem. Hon skäms. Skammen bränner i henne så att det nästan gör fysiskt ont. Hon sluter sig helt. Undviker Birgit på kafferasterna. Hon förstår att många andra har förstått, pratat om det, men ingen annan säger något. Hon lägger också märke till att de andra på jobbet har så annorlunda liv jämfört med hennes. Hon undrar vad hon har gjort för fel.

Konstigt nog är det på kontoret det händer. Det börjar en ny assistent. Martin. Han är lika gammal som Linn och ska ha sitt skrivbord inne hos henne den första tiden. De kommer väldigt bra överens, han är jättetrevlig med henne och de kan prata om det mesta. Han kommer närmare hennes innersta än vad någon annan gjort på mycket länge. Martin. Vändpunkten. Han får funderingarna att snurra i henne, tankarna brottar nästan omkull henne. Det är inte meningen att man ska leva så här. Det är inte mig det är fel på. Han frågar henne inte om någonting privat, kanske vet han också innerst inne. Kanske syns det? Men genom sitt sätt att vara så påverkar han henne. Hon sjukskriver sig. Martin.

Nu sitter hon på stenen vid sitt barndoms berg. Berget hon besteg som sexåring och som fick henne att känna sig oövervinnelig, speciell. Linn reser sig upp och börjar gå uppför backarna. Väl uppe tänker hon sig tillbaka till den gång hon stod här med röda kinder och mössan långt ner i pannan. Hon gör en rörelse som för att skjuta upp den osynliga mössan, sen skriker hon det skrik hon en gång lät ljuda för sin triumf. Den här gången har hon inte bara besegrat berget, hon har även vunnit livet.