Att bo i ett litet samhälle... Hur många förutom jag gör det i detta landet? Det torde ändå vara ganska många tänker jag. Hur fungerar alla vi som inte lämnat eländet och flytt åt något väderstreck för att komma till en storstad, stad eller åtminstone en plats där invånarantalet överstiger ortsskyltarna..? Vad är det som gör att man kan trivas i ett litet samhälle? En plats där anonymitet, integritet och respekt för varandra verkar vara lika främmande som snö i helvetet...

Hmm. Tål att tänkas på. Inte är det lätt alla gånger, ta bara det att gå hem till sig en söndag efter en liten match på bortaplan, en match utom serien så att säga. Med gårdagens partykläder på. De som kändes så normala kvällen innan men som nu har förvandlats till uppseendeväckande, alarmerande bevismaterial. Sen hände något, vid tolvslaget kanske, drömprinsen som förde en hem till sig i Limousin vaknade upp som en groda igen och Limon har förvandlats tillbaka till en Opel Ascona... Eller var det kanske så att man drack honom såå snygg kvällen innan? Kanske åkte vi taxi? Jag vet inte vilket..
Dessutom vet man att det lokala nyhetsbudet, djungeltelegrafen, redan bankar på sin trumma för att påkalla uppmärksamhet. Inte är det lätt att hitta den diskretaste vägen hem heller, för man kan ge sig tusan på att Inga-Lill är ute och motionerar lilla Mellanpudeln PRECIS där man minst anar det och JUST när man nästan har smugit sig osedd fram till hemmet.
Det som är bra är att det inte tar många timmar innan någon annan har blivit föremål för skvallertoppen. Kanske är det därför man uthärdar?

Skulle en gång dessutom köpa kondomer (av någon outgrundlig anledning, det vet man ju att om man KÖPER ett paket så har man inte susningen av en chans att förbruka dom innan bäst före-datum gått ut) och skulle göra detta inne på ICA. Vilken vansinning idé. För där inne blir man genast betraktad genom "jaha kolla nu ska det köpas kondomer och HJÄLP vem vet vad hon ska med dom till-ögonen" eftersom ICA alltid är fullt med en massa pryda gamla tanter som ser så vansinningt upprörda ut så fort Svensk Dam antyder på sin löpsedel att något av kungabarnen visat en tendens att ha ett naturligt känslobehov... Ja, så inlindat står det naturligtvis inte, men det är så dom vill ha det. Dom pryda tanterna, de som får mig att flytta handen från kondomerna och istället snabbt nappa åt mig första bästa grej som hänger bredvid. En förpackning rakblad till någon hyvel jag aldrig ens hört talas om. Svindyra. Men det är sånt som kan hända alla när man får panik i en kassakö...

Sen diskretionen. Här pratar jag inte bara om det lilla samhällets icke-diskretion utan även om preventivmedelsföretagens... Skulle nämligen sätta in en spiral. Hade fått ett recept som skulle hämtas ut på apoteket. Jaha, tänker ni kanske nu, spiral är väl inget att skämmas för, det har väl nästan alla nuförtiden.. MEN, då var det just det faktum att här i min lilla byhåla kan till och med ett litet, diskret paket kondomer ställa till obehag, då kanske ni kan tänka er mitt dilemma:

Jag kommer fram till disken. Säger lite försynt att jag har ett recept och sträcker fram apotekskortet. Varpå biträdet bakom disken knappar in personnumret på datorn. Ja, du har en HORMONSPIIIRAAAAL ATT HÄMTA!!! Skriker hon nästan och jag känner kallsvetten bryta fram. Jaa viskar jag för att få henne att göra detsamma. Sen frågar hon om jag ANVÄNT SPIIIRAAAAL INNAN? Piper fram att det har jag, inte för att jag har det utan för att hon inte ska skrika ut exakt vad den har för produktbeskrivning. Sedan öppnar hon en låda och kommer fram med en gigantisk kartong. Jag tänker i min enfald att det ligger minst 20 spiraler i den. Sen ser jag till min fasa att hon klistrar en lapp på den, lappen med mina siffror på. Jag tar ofrivilligt ett steg bakåt, vacklar till och river nästan ut ett ställ med apotekets nya tamponger, hinner just rädda dem från att spridas över hela golvet när hon säger: Ja då var det klart.. Nu står hon och håller upp den enorma pappkartongen, det levande beviset för att även jag har ett sexliv. Fasa!! Var är påsen? Men så klart, jag inser att det inte finns någon påse på apoteket som är stor nog att svälja eländet. Jag sväljer hårt, lutar mig fram och frågar om hon verkligen har tagit fram rätt sak..? För, tillägger jag, den där ser ut att passa bättre till en ko??? Jag kapitulerar, tar spiralen under armen och vandrar därifrån. När jag går över Storgatan kan jag nästan höra viskningarna: Titta, där kommer HON, hon har en SPIRAL under armen, vem ligger HON med?? Hon har ju ingen kille? Va? Nä? Osv... Jag pressar in vidundret i bilen och gör en rivstart. Vadå diskretion?

Men kanske är det charmen med att alla man möter hälsar på en, även om de inte riktigt vet vem man är, som gör att man vill bo så här? Kanske är det bara det att man innerst inne tycker om att skvallra själv? För det gör man, man kan helt enkelt inte låta bli.. Eller så är det rädslan för att vara just anonym i en storstad. Kanske är det bättre att folk bryr sig om så fåniga saker som att man kånkar på en hormonspiral än att människor kliver förbi om man blivit brutalt misshandlad, inte bryr sig. Anonym. Kanske är det så att vi tar hand om varandra här på vischan? Allt är nog inte av ondo när jag tänker efter. Jag bjuder på incidenten med spiralen, nästa gång ska jag bjuda på att jag köper kondomer. Jag ska gå hem från en bortamatch utan att smyga. Tänka på att det känns tryggt att folk bryr sig trots allt även om det skvallras en hel del om banala saker som sex och spiraler. Jag ska även hälsa glatt med gårdagens smink och partykläder och tänka:

Jag bjuder!