Ingenting är omöjligt! Nä, det var i alla fall vad jag tänkte när jag sökte till Universitetet i Umeå. Vadå busspendla fem timmar om dagen? Ingen sak.. Ensam småbarnsmamma? Bah, ingen klarar väl sju bollar i luften och en pannkaka i ugnen som en härdad, stressvan sådan? Kort och gott, jag drabbades av hybris...

Som i en känd grekisk myt smälte jag mina vingar mot slingorna i ugnen när jag tog ut den vidbrända pannkakan, torkade mjölken ur boken "Etnografi i klassrummet" och sände en osande ed till mina barn om indragna julklappar och livslångt borttagande av lördag i almanackan. Sedan till arbetet med att skrapa av den läskiga ytan från kolbriketten i långpannan, med en hysterisk tvååring runt ena benet och en sur femåring hängandes i armen. Jag ger upp. Jag beställer pizza. Igen.

Sedan barnprogram. Min lilla frist på kvällen då jag ska hinna tvätta det som jag inte hann tvätta igår av diverse anledningar. Då jag ska hinna ta ut soporna, diska bort efter middagskatastrofen, packa dagisväska och gympakläder, gå på toaletten ENSAM osv. Det är bra att barnprogrammen pågår en timme, då hinner man ju uträtta en hel del. Om det nu var så att barnet verkligen tittade istället för att ändra gradantalet på tvättmaskinen till 90 grader, tömma hela diskmedelsflaskan i diskvattnet, plocka ur dagisväska och gympakläder OCH följa med på toaletten. Allt i systematisk ordning. Där jag varit går han efter, den lilla hobbyterroristen. I ett anfall av total vanmakt när han bitit sönder en hyrd DVD-film som skulle kosta mig 350 kronor att ersätta döper jag om honom. Från att ha enbart hetat Alvin heter han numera AL-VIN-LADEN...

Jag riktigt längtar tills kvällen kommer så jag får lägga dem att sova så jag äntligen får min egen tid, så jag får tid att läsa min trista kurslitteratur och skriva min dammiga rapport. Jag funderar till och med på om jag inte ska lägga dem lite tidigare... Men den äldre har lärt sig klockan så det skulle han förstås genomskåda.

Sen kommer kvällskvisten och de små änglarna snusar sött i sina sängar. De har små rosiga kinder och deras oskyldiga sovande miner avslöjar inget annat än att de är just änglar. Deras händer är som knubbiga små miniatyrer av mina egna. Det är nu jag ska göra mina läxor. Det är nu jag ska försöka göra allt det där som jag aldrig tycks hinna. Det är nu jag bara kommer mig för att sitta och titta på mina underbara små pojkar som trots allt är det enda riktiga jag har. Mina änglar. Det är då jag känner att det inte bara var hybrisens vingar som smälte utan även mina änglavingar som brann idag.

Det är nu jag bestämmer mig för att sluta stressa över petitesser som pannkaka och Etnografi i klassrummet. Det är nu jag bestämmer mig för att bli en tålmodigare mamma.

Och för att läsa på bussen istället...