Hon väcks ur sina funderingar av den envist ringande telefonen. Hur länge den ringt har hon ingen aning om. Josefin blundar igen och försöker framkalla en bild i sitt inre, en bild av stillhet och ro. Ansiktet hårdnar en aning, ögonbrynen dras ihop och bildar den där envisa rynkan som aldrig ska försvinna. Hon lyckas inte den här gången heller.

Köket är som det alltid har varit. Kaffebryggaren står på samma plats, de två kantstötta kopparna står uppochned på sina fat på diskbänken. Pelargonian i fönstret blommar med sina vanliga röda blommor, precis som den gjort varje sommar hon kan minnas. Inte ens den gulnade duken på köksbordet är bytt, den har fläckar som påminner om trevliga stunder med kaffe och skratt. Det är det som har känts så tryggt.

Det var här i det då så trivsamma köket hon satt när telefonens ljud skar genom luften som en dåligt slipad kniv i en bit kött. Segt, tuggande och med en förvissning om att det var fara å färde. Hon hade vetat det innan hon lyfte luren med darrande hand. Det var som om hon fick bud enbart av telefonsignalen. Den trettonde juni. Det var då hon visste att hennes egna dagar var räknade och att hon inte längre var fri.

Händerna börjar skaka vid minnet, ögonen tåras och det blir med ens svårt att andas. Telefonen slutar ringa och Josefin går dit och drar ut jacket ur väggen. Som att det ändrar något, som att det gör henne fri. Det enda hon kan värja sig från är signalen. Hennes inre hårdnar, magen knyter sig och hon vacklar mot sovrummet. Även där står tiden stilla och det är med en smärtsam duns hon kastar sig på sängen, borrar in ansiktet i kudden och känner den välbekanta doften innan hon tillåter tårarna att komma.

Hur länge har hon sovit? Josefin sätter sig upp med ett häftigt ryck, hon måste ha somnat av utmattning och gråt. Förvirrat reser hon sig upp och går tillbaka in i köket. Vatten, hon måste ha vatten. Halsen svider av torrhet och det känns som om hon ska kvävas. Med ens minns hon. Klockan. Datumet. Den första juli. Hon måste härifrån innan mörkret faller, innan... Skräcken sprider sig i hela kroppen och känns med ens värre än den kvävande känslan i halsen. Det är nästan försent, det skymmer redan. Hur lång tid har hon på sig?

Hon hinner inte tänka tanken klart förrän ljudet når henne. Någon är redan på väg in mot torpet och hon hinner precis ducka innan ljuskäglorna sveper genom köket. Jävlar! Det var vansinne att fara hit, hon borde ha räknat ut att det var här de skulle leta först av allt. Nu måste hon tänka klart, hon måste göra något. Men vad. Paniken förlamar henne och hon kan inte röra sig förrän hon hör hans röst: Fan, här är låst. Men jag sätter tusen spänn på att det är här hon försöker gömma sig, den lilla idioten.

Det brakande ljudet får henne att lätta från golvet av rädsla och hon förstår att de håller på att bearbeta dörren. Virket är lika gammalt som resten av torpet och kommer inte att hålla emot länge. Hon snurrar runt och försöker hitta en utväg, hon måste ut. Här inne kommer han att hitta henne och sen... Hon ryser vid tanken.

Den gamla dörren ger efter med ett ljudligt brak och Klaz vinkar åt sina medhjälpare att gå in. Han börjar dela ut order: Jugge, du stannar utanför och kollar så den lilla slinkan inte försöker smita ner för vägen. Jugge tar plats vid knuten så han har full sikt både mot vägen och mot skogskanten. Inne i huset går Klaz före de andra och välter omkull allt han ser, han skrattar rått när krukan med pelargonian går i bitar mot golvet. Jorden och lecakulorna knastrar under hans skor när han går mot sovrummet. Fan, tänd ficklampan, har är ju så jävla mörkt, man ser ju inte ett skit. Strålen sveper runt rummet och stannar vid en tavla med två skyddsänglar på. Jimmi påpekar hånfullt att dom kommer att behövas. De andra skrattar.

Josefin hör deras skratt. Hela kroppen skälver av skräck. Hennes armar orkar snart inte längre och hon ser Jugge stå och spana mot skogskanten. Paniken håller henne i ett järngrepp och hon förstår att det snart är över. Jugge viker inte av från sin order, han står envist kvar på sin post. 

Kolla! Den jävla slynan. Tror hon att jag är helt jävla dum eller? Luckan till vinden gick inte att stänga inifrån och nu gapade den som ett bevis på att hon var där. Klaz flinade brett när han drog ner stegen och började klättra upp. Nu skulle han äntligen få avsluta det han påbörjat. Upphetsningen över att snart ha fångat sitt byte fick honom att rysa. Han sa till de andra att stanna nere, det här ville han göra själv.

När bilen efter en timme lämnar gården är allt lugnt. Mörkret ligger som en skyddande mask över de höga granarna och den lilla strimman till måne förmår inte lysa upp natten. Det hörs ett knastrande ljud som ökar i volym för varje vindpust och snart lyses skogskanten upp av den flammande elden som girigt slickar väggarna inne i torpet. Det tar inte lång stund innan hela byggnaden är övertänd. Torpet brinner ner till grunden på nolltid.

 En skugga rör sig i skogsbrynet. Josefin kryper fram och tittar mot det som en gång var hennes hem, hennes trygghet. Hon hann se sitt hem en sista gång och hon lyckades ta sig undan Klaz med nöd och näppe. Armarna ömmar efter att ha hållit hennes kropp uppe mot väggen och ena knät värker efter hoppet ner. Men hon lever. Än så länge i alla fall, för hon vet att han aldrig kommer att ge upp. Han kommer aldrig att acceptera det hon gjort, aldrig att förstå. Ingen förråder Klaz Brahms, ingen lämnar honom heller ostraffat. Hon har haft en frist under den tid han suttit inne. Men nu har han har bara en enda drivkraft. Hämnd! Han kommer att fortsätta leta henne och hur länge kommer hon att kunna gömma sig? Hur länge kommer hon att orka? Josefin huttrar, hennes kropp drar ihop sig och hon kräks. Hon tittar mot den lilla strimman till måne och försöker känna en smula hopp.