Vinden viner fjällen kring

hör hans jojk där ekar

Ensam plågad stolt ändå

sitt ursprung ej förnekar

Här hans öde lämnar spår

som snön gömmer sen

Vid lägret skrattar riporna

högt åt gryningen

Blek är dagen vintertid

vid knotig fjällbjörks stam

Knyter skidans läderrem

skyndar långsamt fram

Han tävlar mot sin egen tid

ty korta är hans dagar

Oändlig synes snövit vidd

där han framåt jagar

Huden märkt av all den vind

som viskat till hans själ

I blicken lyser friheten

som är hans hjärtas träl

Rökslinga mot stjärnprytt valv

Nomadens tankar går

Jojken ut i natten klagar

vinden sopar alla spår