En helt vanlig dag kan jag plötsligt utan minsta förvarning överfallas av en galopperande lust. Jag blir blank i ögonen, röd om kinderna och det bildas en blinkande  pil ovanför mitt huvud, doakören dyker upp bakom mig med sin ödesmättade sång i moll, bongotrummorna slår i hetsig takt och jag börjar röra mig som i trans. Alla kan se och höra vad det är som pågår, mitt otroligt trånande tillstånd syns milsvida kring. Varningar går ut via lokalradion om att det kommer en ny våg av Ida, alla uppmanas hålla sig inomhus, stänga fönster och vädringsluckor, dra för fönstren och vänta tills stormen bedarrat. Jag hyperventilerar, min tunga fuktar för miljonte gången de torra läpparna där jag tar mig framåt, ögonen söker febrilt av omgivningarna efter ett lämpligt offer. Inget i sikte. Man kan ju alltid leta sig till nån stormarknad, där finns ju ett alldeles makalöst urval.

Nu inleds nästa fas. Jag upptäcker att jag inte längre är ensam. På min vänstra axel sitter en liten vitklädd figur med blont, långt hår och ett lismande leende. Han påminner om Runar Söögard och jag tittar automatiskt bort, bara för att upptäcka att min högra axel är bemannad av en röd figur helt klädd i svart, vars panna pryds av två horn och som har fettfläckar på sin cape. I handen håller han en dessertgaffel.. Han ser bekant ut och jag får en känsla av att vi mötts vid något tidigare tillfälle.

Den vite rycker mig lätt i håret och jag vänder åter uppmärksamheten åt hans håll. Han ler hela tiden medan han säger: Du gå hem med dig, ta ett bad och lägg i några avslappnande badbomber, spela Christer Sjögrens andliga sånger och ta två valium och...

Han hinner inte längre förrän det sticker till i min hals på höger sida. Den röde säger med lockande röst: lyssna inte på den lilla nörden, vi vet bättre jag och du. Vi vet att det inte kommer att gå över bara för ett fjantigt bad, kom så går vi vidare och letar efter något som kan stilla ditt sug. Tänk hur det ska smaka att blanda salt och sött, långsamt förföra smaklökarna för att sen bryta av med söt coca-cola...

Jaa.. det låter som en bra idé.. säger jag högt och en gammal tant med shoppingbag på hjul som obetänksamt passerar i min väg hoppar till och springer över vägen av rädsla, undgår med nöd och näppe att bli överkörd och viker runt ett hörn med bagen på ett hjul.

Den vite har en rynka mellan ögonbrynen men ler fortfarande, han säger med honungslen röst: Snälla gumman, du kan ju inte bara gööra så här. Du måste tänka på konsekvenserna.. Tänk på vågen, tänderna och den vissna andedräkten du får av allt det där.

Vilket genast replikeras av den röde: Petitesser, du vet att alla dagar har en ände och att den dagen som gryr imorgon är en helt annan. Alltså spelar det inte någon roll vad du gör idag. Det är ju bara att ställa vågen långt in under sängen och dessutom väger den ändå två kilo fel hur du än står på tå eller flyttar den längs golvet. Du ska ju heller inte kyssa nån annan än de hot-lips som finns i Karamellkungens hylla och tandborste har du, så kom igen nu..

Mitt huvud går från vänster till höger, deras argument låter bra så länge bara den ena pratar. Jag blir alldeles villrådig och börjar prata högt för mig själv, upprepar vad de säger för att försöka fatta ett beslut. Den vite säger till slut: Jaja, gör som du vill, men kom ihåg vem det var som tröstade dig när du vägde 114 kilo och var tvungen att plocka legobitar med tårna för att du inte kunde böja dig fram... Han snörper till munnen lite innan det belåtna leendet av segervisshet läggs till rätta.

Den röde skakar på huvudet, lägger det lite på sned samtidigt som hans blick tränger rakt igenom min och han säger: Tss, 114 kilo, som att bara EN dag skulle göra någon skillnad. Du kommer inte att bli tjock bara av ett litet hopp över skaklarna, men du kommer att njuta av det. Dessutom har du ju inte ätit lunch och om du äter lite mindre middag så kommer det inte att märkas...

Nu passerar jag två barn som äter godis och endast åsynen av deras mamma och den rottweiler hon har i koppel håller mig tillbaka från att gå fram och rycka påsen ur deras händer. Saken är klar, jag MÅSTE ha godis!! Jag varken ser eller hör den vite på väg in i affären medan den röde däremot instämmer i doakörens nu hetsiga sång. Han har återigen vunnit striden mot den vite nörden, hans kraft växer sig aningen starkare och nästa gång har han ytterligare några bra argument som jag garanterat kommer att falla för.

Senare när jag vaknar efter ett litet sockerkomaliknande tillstånd önskar jag att jag hade lyssnat på "minirunar" istället. Min mage känns alldeles uppsvälld, samvetet är uruselt och ångesten total. Munnen känns torr och tungan sitter fastklistrad i gommen av coca-colan och andedräkten, den är inte att leka med. Skulle med fördel kunna samlas in och användas som gas vid terroristbekämpning..

Ändå hör jag mig själv tänka: Imorgon är det en annan dag, då ska jag INTE falla för frestelsen... (varpå den röde ler belåtet bakom min rygg)