Jag stryker under din karaktäristiska vrede
genom att visa dig dina framtänder
Dina retoriska utbrott tar udden av min nyvunna styrka
Du har inte ensamrätt på explosioner
I dina hemtrakter är det kutym att ryta ifrån
men jag lever inte med lejon
Du är den enda lejoninnan i min närhet
och jag tar inte anspråk på vilddjuret i mig
Det får lämnas till kommande generationer
om jag inte hinner förgöra det i mitt missmod
Jag tycker inte om hur skammen och vreden färdas
från släktled till släktled till mig och mina ofödda
Du är hjärtskärande skör med ditt bristfälliga leende
Jag har inte ärvt dina fundamentalistiska tankegångar
Tack och lov, insikterna och misstron har sina poänger
Ditt röda eldhav och dina bångstyriga hårlockar
Det lockade mig innan jag lärde mig se dem som symtom
Innan jag lärde mig se det som skulle komma
Innan tassandet på tå och ursäkterna för ursäktandet

Jag tar ingen skuld längre
Den var aldrig min att bära