det är så tomt nuförtiden
mitt i mellanrummen
det är så tomt där
att jag kan höra det eka när jag talar
som allt annat
ekar

förflutna skuggor vandrar in
och tar över mig, det tar över mig
de svarta dimfigurerna på trappan
de vill in, men jag håller dem på avstånd
de vill in
och jag stänger mina dörrar
låser in
mina andetag
för sämre tider

vågar inte tro på sämre tider

det är så tomt nuförtiden
det har alltid varit tomt
jag har inte vågat känna förens nu
det är nuet jag har flytt
som min egen värkande själ

jag har trampat fast i de år som gått
i gyttjan av min egen sorg
det saknades något
när jag skrek som ett spädbarn ska göra
det var aldrig någon som hörde skriken
det var alltid tomt

det blir aldrig vad det aldrig var