kråkor på stuprännan
blixtrande ögon och sjungande klor

jag förlöser mig inatt
i en kör av gråtande ensamhet
på bakgatan i ett annat bostadsområde
än där jag föddes
redan sliten och grå

jag förlöser din ångest
över axlar så sköra
ytliga skrapsår på min kind
vittnar om hårda levnadsvillkor
och du frågade inte om lov
det fanns bara tomhetens stålyta
och dina knogar

i gatubelysningens sken
omfamnar jag stjärnorna
gömmer mig under jord för att stiga upp
för att yttra en sanning
till de som vill höra på

kråkor
med sina vassa klor
beskyddande fara
med valfriheten dukad på kvällens bord
jag förlöser mig inatt
till kraxande toner
av ensamheten