Det ser ut som fan här. Sådär: Jag skojar inte, du får inte komma in i lägenheten, du kommer se ner på mig!-stökigt.
Det skulle inte förvåna mig om jag vaknar av att disken skramlande står och knackar på dörren eftersom den lärt sig röra sig och förstått att den kan fly.
Jag blir så pass hemmablind att det är skrämmande ibland.
Ibland undrar jag hur jag överlevt de senaste fyra åren.

Jag åkte till Göteborg i helgen. Min gamla hemstad. I tre år var vi ihop, jag och Göteborg. Jag älskade Göteborg riktigt mycket en gång i tiden.
Jag klev av tåget och bara log. Jag är här, jag är tillbaka. Jag gick genom centralen. Log. Gick i gången mot Nordstan och hörde gitarrspelet. Log. Kryssade mellan människor på väg mot Brunnsparken och bara log, log, log.
Sen slog den emot mig. Lukten av alkoliserad människa. Fimp, kroppslukter och alkohol.
Då kom allt tillbaka.

Min säng är full med garn. Jag bestämde mig för att styra upp min garnkorg, det var en bra idé. I teorin. Jag antar att jag kommer tycka det var jättesmart när jag väl är klar.
Just nu önskar jag mest att garnet var en kille som jag låg och skrattade med.

Det kom tillbaka. De sena kvällarna på jobbet när påverkade och utsatta människor kom in. Jag var rädd för dem i början. I början kunde jag inte ens se att en människa var påverkad av droger, jag har varit rätt skyddad innan jag kom till Göteborg antar jag, jag förstod bara att nåt var fel.
Mannen som kastade sin cheeseburgare på oss, mannen som kallade en tjej för luder, mannen som sniffade lim och kissade inne, kvinnan som inte förstod vad man sa till henne men tyckte mina hårspännen var fina, mannen i rullstolen som polisen inte ville ta och ambulansen egentligen inte hade anledning att ta... Han behövde bara nånstans att sova.
Jag minns att jag smsade min mamma om det: Det är bara så jävla sorgligt!
Jag önskar jag hade kunnat hjälpa dem. Jag hoppas att jag fortfarande har en chans.

De där sista decimetrarna är alltid värst. Man tappar tålamodet. Ska det inte vara klart snart, jag vill ju ha på mig tröjjäveln, varför går det så långsamt?!
Jag har aldrig haft tålamod. Eller...jo. Men i andra situationer. Kommer ihåg när jag stod i kassan på jobbet och förklarade saker, och mina arbetskamrater sa: Vilket tålamod! Och jo, det hade jag. Men jag kokade nog på insidan. Jag är sån. Jag håller inne så jävla mycket, ibland för att jag tycker man ska acceptera folk för hur de är, ibland för att jag inte tror att det lönar sig att skrika.
Jag tror jag skulle må bra av att skälla upp någon med jämna mellanrum.

Människor kom varje dag in och 70% av dem verkade inte ens kunna erkänna att jag också var en människa. De flesta sa inte ens hej.
Det åt upp mig på insidan, jag har aldrig mått så dåligt som där. Jag älskade mina arbetskamrater, men jag mådde så dåligt av att vara omgiven av denna negativitet. Det var inte bara de utsatta med dålig impulskontroll eller spärrar som luckrats upp av alkohol, utan "vanliga", så kallade normala människor också.
Det är snarare det att just den lukten kom att symbolisera mitt egna personliga lilla helvete, jag kände den varje dag. I min nya stad känner jag den så pass sällan att jag nästan glömmer hur den får mig att känna. Hur det kändes att vara mindre värd.

Det verkar helt enkelt inte bättre än att jag får förlika mig med det. Att jag och Göteborg inte kommer bli ihop igen.
Ibland får man helt enkelt ta att det är komplicerat att älska någon.