Hon.

Den falska.

Hon log.

Hon skrattade.

Hon skrek på mig,

när ingen såg.

Hon var sur.

Hon sa förlåt.

Hon sa att hon varit sur,

 för att hon var hungrig.

Hon gjorde mig ledsen inombords.

Hon gjorde likadant, många gånger.

Hon grät krokodiltårar

och sa till andra,

att hon inte vågade säga till mig.

Jag som aldrig sa något elakt ,

eller gjorde något elakt,

så att andra sa till mig,

att hon var rädd för mig?

Jag fattade ingenting.

Men min tystnad, kanske skrämde henne?

Mitt lugn, kanske skrämde henne.

Eller kanske var det så ,

att hon skämdes,

för hur hon var

och var rädd ,

att jag skulle skvallra på henne?

Hon var för djävlig.