det fanns en tid för oss också, min vän
vi vandrade ensamma på varsitt håll
och möttes ibland i korsningar
utan en antydan till hälsning
ty själar som flätats samman vid födseln
behöver inga fraser att yttra
de vet om varandras existens
oavsett var de är i livet

du levde i mig och jag i dig
oavbrutet höll du mitt hjärta varmt
på avstånd mätte du mitt lidande
och avgjorde graden av den ensamhet
jag skulle klara av för dagen

tiden fanns och jag fanns för dig
det var när du inte längre fanns där
och vår tid rundat hörnet av tegel
som jag insåg den sanna graden av ensamhet
och jag ville skrika

för att min förtvivlan var obegränsad
och saknaden efter dig outhärdlig

så kände jag återigen värmen runt mitt hjärta
och insåg att du aldrig lämnat
bara missbedömt graden av ensamhet