Jag minns en ensamhet i tvåsamheten
och källarens gråa rum
Jag minns hur dina händer hårdnade mot min strupe

Jag gråter mig röd i vrede
för att du inte såg när jag föll
Genom alla lager av ytlighet föll jag
för att du inte såg
när jag snavade på mina egna fötter
och satte krokben för mig själv

Jag var den väldigaste av vågor
på det tysta hav
som aldrig blåste upp till storm
i rädsla för att störa dina perfekta vanor
Jag såg till att dina farhågor
slog in en efter en

och jag skrattade rått i oktobernatten
för att det var du som var synden
som till slut alltid straffade dig själv