Vissa stunder känns det så ensamt,
och jag pratar inte så ofta om det jag egentligen vill.

Jag sitter på lånad plats och har inget hem, inget som räknas som mitt.
Min balkong lyser grönt och rosa av allt jag odlar, alla rosor jag vill ska klättra uppför dina ben, din själ och in i ditt hjärta.
Hjärtat som jag gav till dig då för så länge sedan nu.

Vad spelar "jag" egentligen för roll när verkligheten knackar på.
Jag föder dina ord och ger din ångest ljumma regn att dränka sorgen under.
Jag låter mina rosor tatuera ditt skinn men aldrig så att någon ser.
Jag spelar den andra kvinnan, den hemliga så väl.

Vissa stunder känns det så ensamt,
och jag pratar inte så ofta om det jag egentligen vill.

Ikväll lät jag dryckens galenskap stjäla mig.
Jag planterade nya rosor, fast jag vet att du älskar den döende Jasminen.
Du döpte mig i dina blommor och jag föddes som Suzy... men jag säger ingenting, ingenting alls min älskade.

Mina punkter... som aldrig kan få ett liv.
De förpassas till hemlighetens hav, ditt hav och,
vårt öde som skrevs den natten, över mitt blå berg.
Över mitt berg bort mot horisonten och ditt hav.

Vissa stunder känns det så ensamt,
och jag pratar inte så ofta om det jag egentligen vill.