Har i veckor försökt finna orden.
Försökt finna minnet men det enda jag minns är dina isande blå ögon
och en mun som säger att du inte är färdig än.

Sen blir allt svart och kanske ska jag vara tacksam för det.

Jag var glad den kvällen.
Kanske var jag för glad?
Jag sjöng och kanske trodde du att jag sjöng för dig?

Förbannar dig men förbannar även mig själv.
Jag måste göra det för orden "har du lärt dig" ekar i mitt huvud.
Jag måste sänka mig ner till ditt helvete för att se mig själv genom dina ögon.

I dag fick jag veta att du är en väldigt sympatisk man.
Det var iallafall vad jag hörde när utredaren sa att du är frisläppt i väntan på åtal.
Du är fri och jag törs inte ens sitta i min egen soffa!

Det fysiska läker och jag till och med skojar om att det beror på mitt enorma vitaminintag.
Jag försöker hitta mitt vanliga onda jag,
den som skrattar åt sig själv och som aldrig behöver leta efter ord.

Jag skulle skriva sa hon men vad ska jag skriva?

Jag kan låtsas att jag förstår att det inte är mitt fel för hjärnan håller ju med dig.
Men hur ska jag få det innersta inre att förstå det du säger?
Hur ska jag någonsin kunna förstå att det händer om och om igen?

Jag skulle skriva ner det jag minns.
Men jag vill inte minnas...jag vill minnas...jag vet inte!!!

Jag känner ärret på min rygg och jag förstår när människor säger att jag ska vara glad att jag lever.
Jag förstår men jag känner inte.

Förstår att jag bara är ett objekt...
Vill du ha mig?
Säger jag nej?

Spelar det någon roll?