När mina ögons färg har slocknat

så låt mig låna din färg så jag kan måla

mina väggar mörka sammetsbruna.

Mina blå gör mina rum så kalla

och fast jag stänger alla fönster

så fryser jag, utan dig.

Jag mår kanske inte riktigt bra nu min kära

men jag längtar fortfarande.

 Även om jag kanske inser att döden vinner mig, före dig.

Jag fann i dig, mitt regn, åhh mitt älskade regn.

Det värmde mig när vintern var

som kallast och jag aldrig vågade stänga min dörr.

Jag hade aldrig överlevt utan dina andetag och

om jag låste dig ute så jag frös istället.

Fan vad jag har frusit i min längtan.

Du vet att ibland känns det som om jag

förlorar fotfästet, fast jag står så stadigt här.

Jag skulle behöva meditera mer men kan inte stänga mina ögon.

Jag blundar och de gråter så lätt när det blir mörkt,

och jag raderar alla mina ord till dig.

De jag skriver i min längtan endast till dig du vet.

Kanske har jag blivit galen

eller också har jag alltid varit.

Jag tror att det är dansen med demonernas fel.

Det är så lätt att skylla ifrån sig

men jag är rädd nu min älskade.

Ja nu är jag faktiskt rädd...för livet lämnar mig.

Och då också dig......