Ågren drunknar i dimman sa hon.
Hon som alltid levde fullt ut.
Jag minns att jag frågade vad hon ville glömma.
Svaret var alltid detsamma.
Alla blåmärken på min kropp lyser alltid starkare dagen efter.

Ibland såg jag hoppet bakom glansen i hennes ögon.
Jag såg henne ofta torka tårar i smyg, med utsidan av sin ärrade hand.
Hon log alltid som om det skulle förta sorgen.
Bakom leendet läste jag hennes gömda dagbok.
Den som berättade om alla blåmärken.

Dagen efter dog hon alltid.
Hon dog när hon levde.