Det gjorde förbannat ont idag.
När sanningen som jag sökt efter
kastades in i själen på min skugga där jag satt.

När Änglatrollen gråter så skär knivarna
i den sargade själ som fortfarande gråter tyst.
Hur ska jag ens kunna försöka förklara.

Född med orden i rösten och med bergets toner
så hörs ändå aldrig gråten när fullmånen
håller mig vaken, nätter i sträck.

Kanske kan man inte efter dygn i sträck säga
att man fortfarande tänker rationellt.
Kanske är allt bara en ond dröm som inte vill vakna.

Lider för fan inte ens vackert längre
och samvetet gnager sönder det som
värker så ont där inne i mörkret.

Raderar varje liten jävla punkt och
skriver gåtor som Picassos tavlor.
Orkar inte förstå själv då smärtan äter svarta hål.

Hur länge sedan är det egentligen.
Hur länge sedan är det jag sjöng för dig.
Sjöng för mig själv med rösten och orden som betydde något.