Månen hör inte mina skrik.

Då var jag aldrig rädd för att dö.
Men jag var alltid dödligt rädd för att förlora dig.
Broarna rasade alltid samman halvvägs
och ditt leende slocknade tillsammans med lyktan jag bar.

Där, halvvägs så trampade döden i min väg tillbaka
och någonstans under månen som aldrig hörde mig
så förlorade jag gnistan.
Lusten att söka dog i fåror på min kind
där regnet så länge hade lekt tafatt med dig.

Kunde inte längre le i mörkret.
Var det dimman som tog dig den natten
eller vågade du aldrig trotsa stormen.
Under ytan av livet så har jag darrat av köld sedan den dagen.
Och månen hör aldrig mina skrik.

Jag planterade ett frö och du vattnade så varsamt.
I gullregn när mörkret lade sig till vila.
Du fick se in i djupet av mitt jag.
Ner på botten där ingen har överlevt.
Du fick se den själ som endast månen hade sett.

Men månen hör inte mina tårar
och du min älskade försvann i dimman.
Glasen fylls på med ångesten och rädslan
för döden infann sig den natten.
Natten då månen slutade lyssna på min sång.