Frossar ost och ljus med doft av Toscanska vingårdar.
Regnet har frusit och kylan börjar bita i mina bleka kinder.
Hur jävla dumt det än låter
så har den grönvita Konsumkassen blivit tom.
Och det enda jag bär med mig hem
är ostar som ryms i min ficka.

Har tappat orken att skrika och gömmer bara mina känsliga
öron under täcket.
Där under är jag trygg, både från monster och skratt
för just nu vet jag inte vad som är värst egentligen.
Hyckleri har fått en ny innerbörd och den skär mig i trasor.

Åldern av min själ förenar sig med svarta ögon.
Dryckernas galenskap och dagen efter
ekar förrädiskt mellan husväggarna.
Drar täcket över huvudet och bidar min tid.
Allt medan monster och hycklande skratt letar i blindo.