Länge trodde jag nog att det var du
men kanske var det jag som aldrig släppte in.
Kanske var vår kärlek vackrast med månen som skymde solen
alla de nätter när vi skrev oss varma i hjärtat till varandra.

Jag minns det som igår fast det gått år av ögonblick.
De första trevande bokstäverna
som slutligen blev till glödande ark av djup och innerlighet.
Alla de alfabet som vi i tusen och en natt har delat.

Ja, länge trodde jag nog att det var du som valde månens skugga
men kanske var det jag som förblindades av solens skarpa sken.
Din kärlek kommer jag aldrig glömma, inte heller gömma.
All världens alfabet som jag i tusen och en natt skrev tillsammans med stjärnorna i mitt tak.

De lyser upp när solen går till vila.
De värmer mig om natten när marorna rider i min väg.
All min kärlek ger jag nu till dig, att skriva i ditt tak, i din själ
och för att alltid bevara i ditt hjärta så som jag vet att du gör.
Länge trodde jag nog att det var du men det är jag som nu viskar...
mitt vackraste farväl till dig hjärtat mitt.