I din frånvaro så skiner solen bakom molnen
men regnet släpper aldrig taget.
Jag trodde länge att berget skulle sjunka ner i avgrunden
bara för att låta mig omfamna dig ett litet ögonblick.

Jag ritade ofta regnbågar i min saknad
och som nu täcker hela mitt tak...
men du har slutat regna för mig och lämnat
mina ögon med vattenfall.

Det har blivit vinter, precis som det har blivit det förut.
Men just nu så saknar jag dig i bomullen
som bygger bo i mina ögonfransar.
När dog jag egentligen i ditt inre.

Jag fryser mig sjuk här bland eldade ljus
bara för att leda dig hela vägen fram och in.
Har byggt ett eget berg för att inte se det verkliga.
Varför försvann du min älskade.

Kylan har slagit till nu min kära
och jag läser dig klarare nu.
Stjärnorna bländar inte längre då
himlen är gråtyngd...men jag saknar dig ännu.