Visst är du vacker där,
bakom solnedgångar jag aldrig ser.
Jag drömmer ofta när jag faller
men jag ser alltid såren det ger, dagen efter.
Om du visste hur ymnigt jag kan blöda för dina ord.

Jag balanserar på gränsen och jag vet.
Jag hycklar inte, för lögnen blir aldrig vackrare än så här.
Jag sitter oftast mer än flera timmar,
i ensamheten med mig, stjärnorna i mitt tak
och med poesin mellan mina ben.

Jag har funderat på att lägga ner.
Att glömma dig och hela jävla ödet.
Glömma regnet på mina kinder och snöflingor
i ögonfransar som brann upp för länge sedan.
Men visst är du vacker där, bakom solnedgångar jag aldrig ser.