Nej inte fan är det jag som tassar så tyst på tå.
Men skriken glömdes härom natten.
Då när alla dansade hysteriskt.
Jag dansade mig som vanligt blå om benen,
och när alla andra hade somnat i sina hörn,
ensamma eller tillsammans med någon de dagen efter
helst ville glömma bort.
Då fortsatte jag en stund till.

Rasar ikväll men rör mig aldrig riktigt utanför.
Jag rasar över mina glömda skrik för när de fastnar
så gör det så jävla ont.
Blåmärken bleknar lagom till nästa dans
men skriken.
Skriken gör så ont när de är tysta.

Om jag åtminstonel mindes adressen.
Adressen som låg bredvid den där dungen,
där jag hittade en nersnorad mössa.
Jag vilsade omkring och drog i blöta tovor,
liknande  lockarna som dansade tillsammans med mitt huvud.
Ja då härom natten, när skriket glömdes på okänd adress.