Jag bor med sex andra galningar i en korridor i ett stort gult hus i Stockholm. Huset är otroligt fint beläget med strandtomt där det bara är att gå rakt ut i vattnet för oss suicidnära ungdomar som fattat sitt sista beslut. Vi fyller våra dagar med lite av varje. Inget ovanligt alls. Vi lever ett fullt normalt liv. Varje vaken minut blir vi analyserade av terapeuter. Det skrivs journaler och daganteckningar om hur vi mår och vad vi gör. Det jobbar människor här för att se oss och för att bry sig. Vi kämpar med att lita på människor och när vi precis vågat öppna oss för någon meddelar denna att den har fått ett nytt jobb och ska sluta. Socialtjänsten betalar en miljon om året för var och en av oss för att vi ska kunna leva.
Vi skriker högst. Vi låtsas vara psykfall för att inte inse att det är det vi är. Vi äter chokladpudding mitt i nätterna för att vi inte ätit något på hela dagen. Till följd av saltbrist bränner vi solroskärnor i ugnen och orsakar rökskador i huset. Vi delger varandra bekymmer och olika erfarenheter såsom hallucinationer och självmordsförsök. Några håller sig vakna hela nätterna för att sedan sova på dagarna. Vi skämtar om att må bra och benämner glädje med ”äh, det är bara en svacka”. När man mår bra en kort stund börjar man få overklighetskänslor. ”Det här är för bra för att vara sant” eller ”Nu är det något som är fel” stämmer in lite för mycket på hur vi uppfattar något bra. De flesta tänker att det mesta är hanterligt, så länge man inte är hatad. Vi frågar oss dagligen vad mellanlägen är och lever efter mottot allt eller inget. Man vet inte när det är dags att sluta. Vi kan inte förstå hur något skulle kunna avdramatiseras. Det ställs till en scen för att crème fraichen är slut. Allt måste vara inom strukturen som man egentligen inte alls har. Om något inte är som vanligt kan det gå riktigt illa. Det har man lärt sig nu.
Man går in i saker så mycket att man glömmer att det finns något utanför. Någon löser så mycket soduku att vi måste placeras kring matbordet som siffror i ett soduku. Allt för att det i slutändan ska vara strukturerat och gå jämnt ut i hennes hjärna. Vi måste ha ett så starkt grepp om livet att strumpor ibland väljs bort. Livet slinter lätt ur våra händer och fötter. Man skapar skydd som man inte kan ta av sig när andra ser på. En ungdom kan inte ta av sig jackan utanför sitt rum. Andra målar upp fasadbilder av sig själva och är så övertygande att personalen förväxlar det med äkta känslor. Man har så många olika masker ovanpå varandra att man glömt bort hur det riktiga ansiktet ser ut.
Några av oss städar husets alla skrymslen pedantiskt ena dagen och nästa ligger vi likgiltiga i sängen. Vi skrattar åt självmord och skämtar om olika sätt att ta livet av sig. Någon talar om att vi borde glädjas av de bekymmer vi inte har och börjar på en lista, men slutar snabbt när denna inser att det skulle bli en flitigt förkryssad meritlista. Vi vill alla hitta ett värde i oss själva, men vi har ingen aning om hur. På bildgruppen sys det dockor som ska föreställa oss ungdomar som barn. Allt för att vi en dag ska lära oss att ta hand om oss själva och försonas med det inre barnet.
Vi springer ut barfota i snö och dansar i regn för att känna att vi lever.
Det är meningen att vi ska göra saker tillsammans, men även när vi är i samma rum är det sällan vi gör något tillsammans. Vi är inte ofta närvarande i det som kallas verklighet.
Vi har svårt att sortera vardagliga intryck. Det som för andra är oviktigt blir för oss livsviktigt. När intrycken blir för många sätter vi oss i garderoben några timmar eller stirrar tomt framför oss.
Vi pratar om andra dimensioner och undrar vad som verkligen är sanningen. Någon ser konstiga gubbar och pratar med röster som inte finns. En ungdom slåss med flugor, tror att hon är en katt som ska bajsa i rabatten och kommer på sig själv med att klättra i träd utan att veta varför. En annan frågar med allvarlig min vilken båt hon är på. En tredje tar amfetamin dagligen utan att någon tycker att det är något konstigt med det. Man duschar i en timme utan att veta om man har tvättat håret. Man går ut i tre timmar och kommer inte ihåg vart man har varit, varför man gick ut eller ens att man gick ut. Vi har lärt oss att man inte ska tugga tuggummi när man är stressad eftersom att det blir ett evigt smackande i ultrarapid. Vi tar orden ”bit ihop” lite väl bokstavligt och klagar snart på värk i käkarna.
Varje morgon vaknar man med ovetskap om var dem man bor med befinner sig. Någon ringer från Danmark och frågar om hon kan bli hämtad. I ena sekunden kan hon stå mitt framför en och i andra vara ute på vägen och lifta. Hon gömde sig i en fiskebod i fyra dygn och sen när hon kom ut stod hon öga mot öga med självaste naken-Janne. Natten före denna händelse sov hon i en estnisk spritsmugglares lastbil efter att ha mött honom på McDonalds. En annan ungdom som ofta tar efter andras beteenden följer även detta exempel. På nyårsdagens morgon går det inte att finna henne någonstans och hon ringer senare och meddelar att hon har tagit semester från sitt liv.
Ambulansen tittar förbi titt som tätt för att hämta en och annan ungdom och polisen en och annan galning varpå personalen antecknar I.S. (=Inget Speciellt). Man vaknar upp från ett självmordsförsök med de första orden ”Det är ingen fara med mig. Det finns alltid de som har det så mycket värre”. När man sedan kommer tillbaka från sjukhuset måste man städa ut döden ur sitt rum för att man överhuvudtaget ska kunna vistas där.
Vi väcks halv sju av brandlarmet av att någon rökt på rummet. Som följd av detta måste den skyldige betala 100 kr i månaden i 10 år.
Vi skrämmer iväg ny personal genom att skälla som hundar och inte svara på tilltal. Vi protesterar mot deras närvaro genom att utebliva från samlingar och aktiviteter. Vi ignorerar allt som ny personal säger och låtsas som att vi inte talar samma språk som dem. Någon blir anmäld för misshandel för att den inte ville ha personalen i ansiktet.
Vi lever för att få se uppföljaren av en tecknad film. Tidigare var det för att se Idol på fredagarna. Allt för att undfly den verklighet vi lever i.
Vi för ett högljutt krig om vems musik som hörs mest. Vi möblerar om mitt i nätterna så att personalen blir tokiga på oss. Man blir ifrågasatt om man verkligen mår dåligt när man har för vana att alltid se glad ut. Det råder ständigt brist på mjölk därför att en av ungdomarna dricker ca 10-12 liter per dag. Mysteriet med mjölkflikar i duschen är löst. Personal tar över saker från ungdomar och inser fyra år senare att väskan bl.a. innehöll kaststjärnor, en kolsyrepistol, ett luftgevär och en morakniv. När den nu utflyttade ungdomen bodde här kunde man hitta blodiga koltrasthuvuden i fruktskålen och knivar i väggen.
Mitt i nätterna kan vi se främlingar smyga omkring på vår gård utan skor. Personalen glömmer ständigt bort våra allergier vilket en gång resulterade i att en ungdom fick andnöd. Man undrar ibland om dem verkligen är här för att lära oss att leva eller om de kanske behöver platsen till en ny ungdom.
Vi tror alltid att någon bevakar oss och vi letar efter videokameror i hela huset. Känslan av att vara förföljd jagar oss alla. Här tar man inte in på hotell, man tar in på psyk. På Södersjukhuset har vi vårt eget rum där vi träffas under fullt normala omständigheter. Vi söker desperat efter hjälp, men när vi väl får den blir vi rädda och vill inte ha den.
Personalen har svårt att hantera våra bilar vilket resulterar i att det är bucklor lite varstans. En timvikarie backade in i den manliga psykoterapeutens splitternya Porsche och har för vana att köra i motsatt färdriktning. En som skulle sluta tyckte att en fin avslutningspresent vore att göra en extra buckla på ena bilen. Vad gör man inte för att bli ihågkommen?
Plötsligt kan personal bryta ihop gråtandes när man själv håller på att gå i bitar. Det finns dagar då man måste lägga undan sina problem för att ta hand om dem som ska ta hand om oss.
När någon utbrister i ett ”vad lugnt det är” pågår det mer än vanligt i det dolda. Sådana uttryck skapar stor oro. Då är snart ambulans och polis på plats.
Varje gång man drabbas av panik tänker man att den här gången, den HÄR gången är det VERKLIGEN något fysiskt fel. Det är inte ångest. Inte den här gången. I en sådan situation ställde en personal en gång en mycket bra fråga ”Kan man få en hjärtinfarkt av panikångest?”. Varpå personen ifråga nästan slutade andas.
Vi benämner alla beteenden med olika diagnoser och ingenting får någonsin kallas friskt. Då är det dags för utskrivning. Hur som helst har vi ändå inget minne av vad som är normalt. Vilket är oerhört märkligt.
Här göms inte pengar under madrassen, här göms istället rakblad lite varstans. Och här sover man tryggt med kniven under kudden. Vi gömmer piller under tungan för att spara till bättre tillfällen med övertygelsen om att vi sköter medicineringen bättre själva.
Vi söker trygghet i självskadebeteenden och försöker ta livet av oss för att vi så himla hemskt gärna vill leva.
Välkommen på ett besök i vår värld.


P.S. Två sidor i Word. Jämnt antal. Mycket bra.