Så det var ödet som styrde dina steg

livets frågetecken som spådde din väg

och sanden under dina fötter

var liksom jag bara smågrus

Som en liten viskning mot din bara axel

var den vind som lockade

med äventyr och lusta

och jag var inte längre varken eller

Men jag kanske också gick på smågrus

som stack mellan blödande trampdynor

kanske också jag välkomnade ödet

som sopade sanden från mina vägar

Det vi hade var inte fullkomligt

kanske aldrig skulle blivit

vissa frågor ska aldrig besvaras

utan för alltid i dunkel gömmas

Du är tillsammans med alla drömmar

begravd i mitt minnes trädgård

där du likt vissna rosor och vildvin

slokar i solglimtars frånvaro